Ny på jobbet som arbetsterapeut


arbetsterapeut litenTankar och intryck från första jobbet som distriktsarbetsterapeut. En lärorik tid, med motgångar, framgångar och fantastiska kollegor som varit ett gott stöd. Och massor av stimulerande, svåra, roliga och tänkvärda möten med patienter och närstående.

Ur innehållet:
Första veckan på nya jobbet: en miljon nya saker att lära sig. Hjulen har börjat att snurra: att vara distriktsarbetsterapeut är att hålla ihop tusen trådar och försöka få ihop dem till en fungerande väv. Idag har jag lärt mig:  vikten av att ägna tid åt förberedelser innan man far på hembesök.
Två arbetsterapeuter är bättre än en. Den smarta sänglyften. Lycka är en framgångsrik åtgärd.
Att orka misslyckas — gång på gång: det är tröttsamt att göra fel och inte ha nödvändiga kunskaper. Arbetsstolen fungerade inte.  Ett sängäventyr i tre akter: Det som bara handlade om att köra ut en säng, ändade i något som kan ses som en examination av min kompetens som projektledare och pedagog.
Hjälpmedelscentralens konsulenter är guld värda. Sommarens motigaste ärende: Det här ärendet hade legit i högen i evigheter, för jag kunde inte begripa vad det var patienten önskade. Sista dagen: “Du måste komma tillbaka nästa sommar och jobba här”. Ett plus var att jag hade frågat så mycket!

Första veckan på jobbet

11 juni En miljon nya saker att lära sig — känns det som. Mjukstartade med sovmorgon på måndagen, eftersom personalen satt i möte till tio. Sedan var det full gas med rundvandring i lokalerna, hälsa på alla (och försöka memorera alla namn).

På eftermiddagen blev det en väldigt nyttig genomgång i förflyttningsteknik med hemtjänstens och boendenas sommarvikarier. Vi fick öva praktiskt, och det blev tydligt att det fanns ett stort behov av att lära sig grunderna. För mig blev det en bra repetition, plus lite boost för självförtroendet, eftersom jag kände att de här sakerna har jag redan med mig.

GodisTisdagen började med en förmiddag på Hjälpmedelscentralen. Jättebra för att få lite sortimentskunskap! Vi tittade på rullstolar och hygienhjälpmedel. En uppresningsrullstol var ny för mig. Cross-rullstolen kommer nu med en ställbar rygg för mer individuell anpassning. Vi testade en toa med uppresningsfunktion, och blev visade en kanonsmart duschstol (Carendo) som är skön för brukaren (jämfört med duschvagn, till exempel), och det blir möjligt för en vårdare att sköta hela proceduren, inklusive påklädning. Varje leverantör bjöd på godis och pennor…

Mycket nya rutiner och datorprogram att sätta sig in i. Vi hann inte med allt denna vecka utan fortsätter i nästa. Lite förhandskunskap hade jag eftersom de använder samma system som på mina praktikplatser. Men riktigt lika är det ju inte. Och regler och sortiment skiljer sig. De förskriver till exempel fortfarande griptänger! I Örebro län får man köpa sånt själv.

Några hembesök hann vi med. Monterade till exempel gummitrösklar för att utjämna nivåer. De var väldigt käcka. Bara att skära till längden med kniv och klistra fast (klisterremsa på baksidan). Finns olika tjocklekar, som dessutom kan byggas på varandra.

Att köra bil här kommer att bli en rysare. Jag har fått en karta, men där står ju inte var det är enkelriktat. P-böter får man betala själv, säger chefen. Och ute på landsbygden är det säkert lätt att villa bort sig. Som back-up finns alltid en telefonsjuksköterska som man kan ringa för vägbeskrivning, eller om man har glömt kolla efter portkoden i journalen. Känns tryggt!

Ja, hur ska det gå? tänker jag emellanåt (när jag får tid!). En sak i taget, var tipset från chefen. Det går inte att omfatta allt på en gång. Såg i riktlinjerna för förskrivning av hjälpmedel att en ny förskrivare ska ha handledning av en erfaren förskrivare. Skönt, tänker jag. Mina kollegor är  gamla i gården och levande uppslagsverk!

Hjulen har börjat snurra

16 juni Att vara distriktsarbetsterapeut är att hålla ihop tusen trådar och försöka få ihop dem till en fungerande väv. Känns det som i alla fall. Jag oroar mig mest för att det ska bli ett enda trassel i stället!

En enkel sak som ett hembesök för att lämna ut en griptång, är inte riktigt så enkelt som man kan tro. Personen kan kanske inte öppna själv, eller hör inte redigt när jag försöker ringa och göra upp ett möte. Då måste jag fiska upp någon i hemtjänsten och passa på när de är där.

Hrm, var har de nu telefonlistorna till alla grupper? Ringa planeraren och den som är på plats. Bara det nu synkar med bilschemat… Boka fordon (om det finns något ledigt), och hitta till rätt adress!

Fast jag har undvikit att ta bilen hittills — har lite parkeringsnoja. Det är tjockt med bilar på gatorna så här års. Synade kartan noga och tog en cykel istället. Det blev inte riktigt rätt ändå, på första försöket, fastän jag var på samma adress i förrgår. På hemvägen blev de fel igen.

Sedan ska det ju skrivas journal, med rätt rubriker och sökord. Och noteras i hjälpmedelsregistret vad som lämnats ut, så att det fylls på i förrådet… Och det var inte bara ett hembesök i eftermiddags: hann vara med på fyra mellan 12 och 16! Fast två var med en trygg kollega, annars hade jag nog inte varit hemma än.

Idag har jag lärt mig:

MC90022990718 juni Att det är väldigt bra att ägna lite tid åt förberedelser innan man far ut med grejor på hembesök. Att planera så att alla saker kommer med, kolla att alla saker är hela och fungerar, och veta hur de fungerar. Det visade sig att när patienten glad i hågen damp ned i lånerullstolen för att provåka så blev båda hjulen helt platta! Där stod vi som två fågelholkar.

Men när vi ojat oss en stund fann kollegan på råd: ilade ut i bilen och hittade en rejäl cykelpump. Och vi pumpade och pumpade… Men däcken var lika flata för det. Det var både ”snillen spekulerar”, och ”trial and error” innan vi långt om länge benade ut hur munstycket fungerade.


MC900340362I praktiken är ingenting någonsin så enkelt som det är i teorin. ”Tänk att det krävdes TVÅ arbetsterapeuter för att klura ut hur den där pumpen skulle användas”, skojade kollegan efteråt. Men patienten var nöjd med besöket och bjöd på varsin kexchoklad. Den var bra att ha, för när vi väl var tillbaka på kontoret hade min buss redan gått och jag blev tvungen att stanna en timma extra.

Två arbetsterapeuter är bättre än en

midsommar21 juni Dagen före midsommar hade vi bestämt oss för att fira med lite gemensam potatis- och sillunch. Halv tio fick vi bud från affären att jordgubbarna hade anlänt, så kollegan och jag svängde ned med bilen och hämtade. Dessförinnan hade vikarien (det vill säga jag) borstat drygt två kilo färskpotatis,  och dukat fint i träningsköket.

Eftersom jag hade tillgång till bil tog jag tillfället i akt att köra omkring i stan bara för att orientera mig. Kolla var det finns parkeringsplatser, och känna av väderstrecken. Nästa vecka är det ju skarpt läge.

Kollegan som jag ska ersätta nästa vecka hade ett hembesök klockan elva. Montera en elektrisk sängrygg. En smal sak tänkte hon, och bokade in en strumppådragare på hemvägen. Jag hängde på.

”Ni vill väl ha fika?” var första frågan. ”Nja”, sa kollegan, ”vi ska äta midsommarlunch på jobbet, så jag vet inte om vi hinner”. ”Men jag har färskt doppa” sa närstående.

”Du får bestämma”, sa kollegan till mig. ”Jo, men det låter ju väldigt frestande”, sa jag som har för vana att aldrig tacka nej till gratis förtäring (min lust för gratismat har en gång t o m resulterat i en anställning!).

Sängryggen var inte ur ordinarie sortiment, och hade motorn på fel sida. Så den måste vändas. I instruktionsboken var inte alla moment dokumenterade, visade det sig. Det tog en bra stund att lura ut hur det skulle gå till. Halva verktygslådan och milt våld löste problemet till slut. Sedan skulle det vara en dävert till. Där var monteringsanvisningarna på italienska…

När allt till slut var klart skulle patienten prova. Elmotorns långa sladd hade hamnat precis där patienten skulle sätta fötterna och utgjorde en fallrisk. Kollegan försökte dra sladden en annan väg förbi elmotorn, men det gick inte utan att ta loss och montera om hela sängryggen. Det hade vi inte lust med!

”Men kan vi inte göra så här?” sa jag och visade på min lösning. ”Jaaa! Varför tänkte jag inte på det?!” sa hon och konstaterade återigen att:”två arbetsterapeuter är bättre än en!”

Fika hann vi inte, men vi fick doppat i en påse att ta med. När vi kom runt husknuten sa jag ”ge hit, jag tar min bulle på vägen. Friskt mumsande traskade vi raskt vi tillbaka till jobbet, tjugo minuter sena till vår gemensamma midsommarlunch. Strumppådragaren får bli ett hembesök en annan dag…

Det eviga regnets sommar

25 juni  Regnet har skvalat hela dagen. För oss som ska jobba hela sommaren är väl vädret ingen stor sak, för all del. Har ägnat dagen åt att traska runt med ett paket Liljan sängförhöjare i regnet. Inte passade de där det var tänkt!

Ägnade även en bra stund åt att försöka diagnosticera en dysfunktionell sittställning. Min analys ändade i att jag pumpade mer luft i sittdynan. Imorgon får jag facit på om det var rätt eller helt galet.

Många frågor till kollegorna, hann jag också med. Det är jobbigt att behöva störa dem, men vad ska en nybörjare göra? Under hela utbildningen har alla arbetsterapeuter vi fått träffa sagt samma sak: ”ni kan ingenting när ni kommer ut. Ni måste fråga om allt!”

Jag tröstar mig i alla fall lite med vetskapen om att det är arbetsgivarens sak att se till att den de anställer har tillräckliga kvalifikationer för att klara jobbet. Jag som söker jobbet kan ju inte ha en uppfattning om vad som krävs.

Den smarta sänglyften

29 juni Patienten med en säng som vägde ett ton fick inga förhöjningsklossar Liljan vid mitt första besök. Jag orkade knappt rubba sängen, än mindre lyfta upp den för att få dit klossarna. Dessutom var de alldeles för höga.

Kollegorna visste på råd. En smart sänglyft. Bara att placera under sängen och veva upp med en borrmaskin. Mycket elegant. Men ingenting ska vara riktigt enkelt. Vi letade och letade,  men hittade inte vevstaget. I förråd, bilar, verkstad. Borta.

standardklossTill slut bestämde vi oss för att provisoriskt använda veven till det höj- och sänkbara skrivbordet, och veva för hand. Patienten måste ju ha sin förhöjning för att komma ur sängen. Packade Ikeabagen full med olika sorters klossar i trä och for iväg med bilen.

Bordsveven var värdelös, men jag fiskade upp fasta nycklar ur ryggsäcken som fick duga. Men lyftens krok var inte anpassad för sådant handhavande och började vika sig. Vi hann i alla fall få dit alla klossarna med gemensamma krafter innan vi förstört hela konstruktionen.

Det stod ett telefonnummer på sänglyften. Kanske man skulle ringa och fråga om reservdelar? Eniro och Google hänvisade till en distriktsarbetsterapeut i Norrbotten. Det var han som hade klurat ut den smarta sänglyften LenTo, och nu sålde den (artikel ur Arbetsterapeuten 1995).

En trevlig prick. Vi pratade en god stund. Han var av åsikten att arbetsterapeuter som ser hur vardagen funkar och får goda idéer inte ska nöja sig med att ge bort sina förslag till andra, utan se till att göra pengar på dem själv.

Några reservdelar hade han däremot inte, men gav förslag på vad vi kunde göra. Fick hans telefonnummer och mejladress, ifall vi inte skulle fixa det. Då skulle han leta i sina gömmor, sa han. Arbetsterapeuter är ett genuint trevligt släkte!

Måsbajs, sura miner och tacksamhet

4 juli Nu när jag har jobbat snart en hel månad börjar morgonrutinen sätta sig och jag är klar i god tid till 6.10 när jag drar med cykeln ned på stan. Bussen går 6.25. Lycka är när det är en chaufför som gör mjuka inbromsningar som kör bussen. Så man kan sussa gott och slipper vara åksjuk halva förmiddagen sedan.

måsFörsta hembesöket var en bagatell — på papperet. En transportrullstol som skulle bytas ut. Men jag har sagt det tidigare: ingenting är någonsin så enkelt som det synes vara. När jag travade med rullstolen under molnfri sommarhimmel laddar en mås — och siktar, jag ger mig sjutton på det! En rejäl klafs måsbajs landar ljudligt strax bredvid mig på asfalten. Efterbörden, en mindre klick, landar rätt på den svarta rullstolsdynan..! Fram med handspriten och eliminera!

Väl framme hos brukaren hade ingen förberett honom på mitt besök, som jag hade gjort upp med hemtjänsten dagen före. Eller så kom han inte ihåg. Jag fick i alla fall stå och ropa i brevlådan för att förklara varför jag var där.

Inte var han särskilt glad över rullstolen. Han ville ha en som han kan köra själv, med motor, så han kan komma ut varje dag och träffa folk. Att sitta isolerad i en lägenhet är inte så roligt. Jag fick mobilisera alla mina diplomatiska talanger, och tillämpa det empatiska lyssnandet för att dämpa känslorna. Vi blev i alla fall hyggliga vänner innan jag gick därifrån.

lyssnaSenare på dagen fick jag tillfälle att ta fram mina lyssnartalanger igen. Det ringde en anhörig som väntade på besked om ett hjälpmedel. Och det hade tydligen varit en lång väntan och mycket pappersexercis, men inget hände. Jag kände genast att det här kunde jag inte ge något svar på. Men jag lyssnade på hela berättelsen, frågade tillbaka för att förstå, för det var känslor som svallade även här. Till slut, när jag hade saken något så när klart för mig, repeterade jag vad jag hade uppfattat. Jag sa att jag skulle forska i saken och försöka hitta någon som kunde ge svar.

Kollegorna fick snabbversionen och gav mig tips på en tjänsteman som kunde ha med saken att göra. När jag strax ringde åter och lämnade telefonnumret, blev den närstående själaglad och tackade mig särskilt minst två gånger för att jag hade velat lyssna. Det värmde gott.

Etermiddagens planerade hembesök frös inne och jag blev sittande på kontoret. Tog mig för att kolla leveransdatum på beställda hjälpmedel. Väntar på delar till en rullstol, som det har varit en hel del leveranstrassel med. Den har stått på Hjälpmedelscentralen hela våren och väntat på drivringar.  Nu skulle det komma andra benstöd. Och brukaren börjar bli otålig.

När jag jämför utskriften på beställningen med det som ska levereras nästa vecka så är det knappt en siffra som stämmer. Och konstigast av allt är att det är beställt ett par, vänster och höger, men nu står det att jag ska få två vänster… En brukare med två vänsterben?

Eftersom jag är ny och kanske inte fattar allt, kollar jag noga innan jag ringer Hjälpmedelscentralens kundtjänst. Man vill ju inte framstå som en idiot. Men detta kan inte stämma. Och jag får medhåll av konsulenten: jag kan riktigt höra hur han river sig i huvudsvålen för att begripa hur det hela har kunnat bli så galet.

”Jag beställer ett höger åt dig. Och så får du göra en felrapport på det här, så får de reda ut vad som har hänt”.

Och jag var så nöjd att jag hade kollat! Det hade inte varit så skoj att dyka upp hemma hos brukaren med två vänsterbenstöd, och inte få rullstolen körklar denna gången heller.

Flexade ut en halvtimma och klev på bussen klockan 15.35. Trött. Somnade en timma när jag kom hem. Klockan 22.00 är det nattinatti.

Lycka är en framgångsrik åtgärd

sitta5 juli ”Det är inte roligt att bli gammal”, säger ofta de jag träffar. Förmågor som sviker, en efter en. Jag tänker för egen del, att det vore tufft att acceptera att vara beroende av andra människor, som kommer och går i mitt hem. Att inte ens kunna få gå på toa i egen regi.

För en tid sedan besökte jag en patient som inte längre klarade att resa sig från toastolen utan hjälp. Jag prövade flera olika typer av förhöjning, och en av dem såg lovande ut. Men då var patienten så uttröttad av alla försök, och så otrygg i situationen att ingenting som jag presenterade kändes bra. Patienten ville behålla förhöjningen, som kändes van, och hade fungerat tidigare.

Insåg att det inte var läge att övertala. Jag sa att jag skulle återkomma en annan dag och sätta förhöjningsklossar på en stol vid matplatsen.

Dagen efter var jag där och förhöjde köksstolen. Jag såg att patienten inte trodde att det skulle göra någon skillnad, men jag coachade lite och ställde mig med ”händerna på ryggen”.  ”Det gick”, sa patienten förvånat när uppresningen gick som en dans. ”Ja, det hade jag på känn”, sa jag.

Där lade jag grunden för förtroende, tänker jag. Nu visste patienten att jag var att lita på. Men jag avstod från att driva på om toaförhöjningen, utan resonerade bara lite i förbifarten hur jag tänkte att det kanske skulle kunna fungera om vi bytte.

Så gick det en tid. En morgon ringer hemtjänsten och ber mig göra något åt situationen. De kände sig inte längre bekväma med att dra och slita i patientens armar för att klara uppresningen. Nu var det läge!

Bokade en tid när patienten skulle vara så pigg och utvilad som möjligt. Drog dit med toaförhöjning Stapla lätt och ett par olika förflyttningshjälpmedel, för att försöka hitta någon metod som personalen skulle kunna använda. Men jag skrev som målsättning i journalen: ”Patienten reser sig från toan självständigt”. För jag trodde nog att det skulle vara möjligt. Bara jag kunde få patienten att tro det också.

När jag dök upp låg patienten och vilade, efter att ha varit lite dålig på förmiddagen. Insåg att jag bara skulle kunna pressa en enda uppresning ur patienten. Den måste bli lyckad!

Monterade loss Hi-loo:n och ställde den fristående förhöjningen i coxit-läge: högre i bakkant så att sitsen lutar lite framåt. En av kollegorna tipsade om att hon alltid ställer så, eftersom det underlättar att  komma av.

”Det gick!”, sa patienten lite förvånat. Uppresningen fungerade utan hjälp och utan större ansträngning. ”Ja, trodde nog att det skulle gå!”, sa jag glatt. Patienten log och verkade nöjd.

Att veta att man kan gå på toa självständigt när man vill, utan att vara rädd att bli sittande i timmar utan hjälp: så litet och så stort samtidigt! Nu börjar jag känna mig lite grann som en riktig arbetsterapeut.

Att orka misslyckas – gång på gång

ledsen11 juli Arbetsdagen började med att jag brast ut i gråt, när kollegan hälsade ”godmorgon” och undrade hur det var. Var egentligen inte alls ledsen, bara så överväldigad av att känna mig otillräcklig. Blev väl chockad stackarn, men jag fick en kram. De är snälla på mitt jobb!

Annars var det inte förrän idag som det började gå rent på tok med arbetsuppgifterna. Det är tur att jag hade hunnit repa mod, för det är tröttsamt att göra fel och inte ha nödvändiga kunskaper, gång efter annan.

Tog ett ”enkelt” ärende i sommarpärmen medan de andra var på vårdplanering. Som att montera fotplatteförlängare på en rullstol Azalea Assist Minor. Knatade iväg beväpnad med verktyg och paket. Ska sägas att jag aldrig hade mekat med en Azalea innan, men jag tänkte: ”hur svårt kan det vara?”

Jag lyckades inte ens ta loss benstödet från rullstolen, utan fick engagera en ur personalen. Försökte kommunicera med patienten om vad som skulle hända, men det verkade inte nå fram. Men jag är ju av åsikten att man måste försöka ändå, av respekt för personen. Så jag pratade på.

Satte mig på knä på golvet och började skruva. Hälband, muttrar, stjärnskruvmejsel och insexnyckel, inga problem att ta isär. Men hur fagerlund skulle det sitta ihop sedan? Var skulle förlängaren passas in? Patienten satt med halva framfoten ovanför fotplattan så jag antog att det var där det skulle förlängas. Hade kikat på en skiss i manualen, men det fanns inga skruvhål som passade.

Jag fick helt enkelt ge upp, pilla ihop det hela som det var från början och drypa iväg som en skamsen hund. Ingen att fråga, alla kollegor var ute på olika håll. Satte mig och läste i journalen, om det kanske stod något där. Jodå, att patienten är stendöv! Men inget om hur fötterna är tänkta att placeras. La det ärendet på skrivbordet så länge…

telefonEftersom jag var den enda på kontoret hade jag hand om AKUT-telefonen. Det ringde från att annat särskilt boende om en patient som blivit hastigt sämre: ”vi behöver ha en lyft. Kan ni komma så fort som möjligt?”

Arbetsterapeutens ryggmärgsreflex i detta läget är, att det inte alls är säkert att det är nödvändigt med en lyft. Jag har själv upplevt hur en patient som under helgen tagits med lyft av omvårdnadspersonal ”för att det var så besvärligt”, sedan har kunnat förflytta sig självständigt i närvaro av coachande arbetsterapeuter på måndagen.

Det blev bestämt att en sjukgymnast och jag skulle fara dit och bedöma läget. Ingen av oss hade någon vana av att prova ut lyftselar.

Patienten hängde som en vissen tulpan, lyft under armarna av tre ur personalen. Jag blir lika förvånad varje gång jag ser patienter bli lyfta under armhålor och dragna i armarna. Förflyttningskunskapen lär att armhålor är förbjudet område.

Patienten var mycket dålig så bedömningen blev att lyft vore det skonsammaste. Personalen ville ha taklyft, men gången är sådan att man måste prova med en golvlyft i första hand. Medan sjukgymnasten gjorde ett annat ärende fick jag uppdraget att snabbt åka tillbaka till jobbet och hämta en lämplig sele.

Personalen ville absolut inte utföra lyftet. ”Vi står bredvid och tittar på hur ni ska reda ut det här.” Det hade legat ett lätt indignerat tonfall över hela samtalet redan från start och nu blev den kritiska inställningen tydlig. Bara att hantera professionellt!

När vi äntligen fått selen under patienten som låg i sängen, och lyften redo, visade det sig att sängen var så låg i underredet att lyftens ben inte gick att köra in. Det var omöjligt att komma till för att göra ett lyft.

Tänkte inte på det, typ. Vilken antiklimax! Ännu mera suck. Den stackars patienten fick stanna till sängs till nästa dag i väntan på ordinarie arbetsterapeuts återkomst som får bestämma. Ska det bli ny säng eller en taklyft? Hoppas hon vet hur de där jädrans fotplatteförlängarna ska sättas ihop också…

Fredagen den trettonde

kram13 juli Arbetsveckan började och slutade med en kram. Det är trevligt. Dess emellan har det varit ett djupt, tungt och lerigt dike. Att starta en ny karriär med ett helt nytt jobb, lämna sitt hem sedan 14 år och samtidigt gå igenom en skilsmässa är inte en optimal sits. Att dessutom känna att man inte fått med sig tillräckligt med praktiskt användbara kunskaper från tre års yrkesutbildning på universitet, och att arbetskamraterna får jobba ihjäl sig för att jag inte är en 100-procentig kraft, så är det lätt att tappa sugen.

Till exempel: varför har vi inte fått öva praktiskt på att ställa relevanta frågor på en vårdplanering? Jag fick bakläxa idag och fick ”göra om, och göra rätt”. Men patienten var rar och ställde upp på att jag fick observera uppresning från säng och högre upp i säng utan dävert, trots att han hade tänkt ligga och gona efter maten med sin sportbilaga. Jag ska följa med när han reser hem nästa vecka, och se till att allt fungerar, och ta med nödvändiga hjälpmedel. Varför har vi inte fått öva på sånt?

crossHar även haft uppdraget att polstra delar av en Cross-rullstol, där patienten river sig på vassa kanter. Götapetter, vad jag är dålig på syslöjd! Knåpade i alla fall ihop några ulli-gulliga foder att sätta över hålen där benstöden brukar haka i.

Lagom till lunch hade jag fått meddelande på telefonsvararen. En taklyft fungerade inte. Behov av en akutorder till Hjälpmedelscentralen. Kollegan ville att jag skulle ringa tillbaka och fråga om de gjort alla nödvändiga felsökningar. Jaha, vilka då? ”Ja, att alla sladdar sitter i, att nödstoppet inte är aktiverat…”

”Det är nog lika bra att du ringer själv, för får jag en följdfråga har jag inte en aning om vad jag ska säga.” Sa jag, och kände mig oduglig. Kollegan var stressad och ville äta sin lunch i lugn och ro.

Fast jag ringde ändå. För att berätta att vi tagit emot anropet om hjälp. Den personliga assistenten som svarade var så rar och trevlig, att det var som ett plåster bara att tala med honom. Han hade arbetat i vården i många år och var van vid taklyftar. Denna var det definitivt något fel på.

bräntSenare på dagen ringde de och sa att det luktade bränt när de försökte använda den… ”Dra ur alla sladdar”, var kollegans order. De fick sin akutorder. Så jag hoppas att brukaren kom i säng innan kvällen.

När jag tog bussen hem, såg jag att min favorit varit ute och promenerat med elrullstolen. Vi som åkt stan runt och övningskört flera gånger. Roligt att veta att jag varit delaktig i att öka aktivitetsförmågan hos åtminstone en patient.

Mer om konsten att göra misstag

18 juli Före sin semester gjorde förrådsansvariga en genomgång och lämnade en skriftlig rutin till oss som skulle kämpa kvar över sommaren. Inga konstigheter, bara att inventera efter en blankett och jämföra med tryckta etiketter på hyllorna. Beställa hos Hjälpmedelscentralen varje torsdag.

Första veckan hann vi inte riktigt med. Fram på måndag eftermiddag veckan efter tyckte kollegan att ”vi väntar med att beställa till nästa gång, det är ju inte så mycket som fattas”. Andra veckan gick i samma anda, men framåt fredag eftermiddag tog jag tag i saken. Det behövdes förhöjningsklossar till möbler, och det brukar ju gå åt. Beställde efter förmåga.

Blev lite konfunderad, skulle det vara antal förpackningar om fyra, eller styckevis? Ringde Hjälpmedelscentralens konsulent och frågade om råd. Styrkt av de svar jag fick gjorde jag min beställning.

Idag kom damen som brukar hjälpa till att packa upp med två stora lådor, och fyllde hyllan med klossar till bristningsgränsen. Hon frågade om hon kunde få tomlådorna sedan, för det var någon bekant som skulle flytta snart.

När jag såg alla hyllmeter av klossar insåg jag att det nog skulle ha varit styckevis antal, och inte gånger fyra… ”Du får nog vänta tills jag har pratat med min handledare, vi kanske måste skicka en del tillbaka”.

Så pinsamt, vara journalist och inte kunna läsa innantill. Det stod ju tydligt på hyllkanten (och på blanketten också, såg jag sedan) vilka som skulle beställas som förpackning med fyra och vilka som var styck. Jag hade antagit att det var samma för alla sorter. Så åtta stycken blev åtta förpackningar, alltså 32 (8×4), och sju blev 28 stycken…

klossFörrådsansvariga kommer att skratta läppen av sig när hon kommer tillbaka. Eller kanske gråta? Och jag kommer att gå under benämningen ”den där korkade vikarien som fyllde hyllorna med träklossar”. Typiskt nog blev det mest av dem det är minst åtgång på!

Men medhjälparen fick ta kartongerna. ”Vi skickar inte tillbaka något, det gör inget”, sade handledaren skrattande. Men då hade hon ännu inte varit i förrådet och kollat.

Ständigt försenad denna dag!

19 juli Den här morgonen kom det ingen buss klockan 7.20. Den andra personen vid hållplatsen ringer bussbolaget och frågar var bussen blev av. De vet ingenting, lovar att ringa tillbaka med besked, men hör inte av sig igen. Det kommer ingen buss förrän nästa tur…

Anländer till jobbet en timma försent. Tidomaten skriker ”Fel!” när jag loggar in. Man måste tydligen trycka någon kod, om man kommer utanför flextidens ram. Men det hade jag inte lärt mig än.

Förmiddagen utan missöden: det började krångla först efter lunch. Jag skulle iväg på hembesök, ute på landet. Packade bussen full och skulle ge mig av. Det stod en Volvo parkerad på nedfarten, men jag trodde nog att jag skulle kunna backa med marginal mellan den och bergväggen. Men bussen har en uppfällbar ramp som skymmer bakrutan. Såg inte lyktstolpen.

”Klang!” sa det i baken när jag käckt skulle vinka till mannen i Volvon när jag passerade. Han hörde det också, och förstod att det var läge för honom att flytta sig. Det var rampen som tog i (och inte lacken) så det syntes inga märken (fast stolpen har jag inte kollat).

Kartan låg i framsätet, och muntlig vägbeskrivning från kollegan. Det blev ändå inte riktigt rätt gata. Fick fråga mig fram i kvarteret. Jag förstod att jag var på rätt adress när jag såg ett hus med rullstolsramp.

samtalTomt! Ingen hemma. Och ändå skulle både patient och närstående möta upp, enligt vårt telefonsamtal. Ringde upp för att fråga. En kvinna svarade, och precis när jag skulle börja prata bröts samtalet. Nytt försök: ”det är arbetsterapeuten, var är ni?”.

De satt och väntade i närståendes bostad… Suck. Ingenting vill gå smidigt och enkelt! Som tur var, var det inte så långt dit. Fast jag blev ändå tvungen att ringa upp en gång till för att få ytterligare vägbeskrivning. Och då lyckades jag reta gallfeber på brevbäraren genom att stå ivägen precis där han skulle köra, medan jag pratade i telefon. Tror att han tutade minst fyra gånger. Det struntade jag högaktningsfullt i.

Så till nästa hembesök blev jag något försenad. En man som kommit hem samma dag. Han var så trött att han sonika la sig och somnade när jag dök upp. Det fanns inte mer för mig att göra än att ställa in en duschpall på gehör.

En vecka av missöden och motigheter. Hoppas det planar ut snart. Lite flyt är vad jag önskar mig.

Arbetsstolen fungerade inte

20 juli Vi var på vårdplanering i hemmet efter hemgång från sjukhuset. Patienten önskade hjälp på kvällen. För att kunna få en nåt hemlagat, kanske efterrätt? Vi satt en mindre delegation i patientens vardagsrum. Sjuksköterska, biståndsbedömare och jag på rad i soffan, närstående och hemtjänstpersonal på var sin stol.

Men inte kommer hemtjänsten och lagar mat nuförtiden. Patienter får hålla till godo med köpt nyponsoppa i tetra.

Patienten kan inte stå vid spisen. Annars hade det väl inte varit några större problem att klara tillredning på egen hand. Kanske en arbetsstol skulle vara ett alternativ, funderade jag. Frågade om patienten någonsin hade prövat en sådan? Jag berättade hur det kunde fungera: som en kontorsstol på hjul som kan höjas och sänkas med el, för att man ska slippa stå vid till exempel hushållssysslor.

Patienten var positiv, så jag beställde en Real 9000, och vi såg båda fram emot att få pröva tanken. Eftersom patienten skulle få fler hjälpmedel, beställde jag leverans till bostaden. Men någonstans på vägen blev det fel. Varför är jag inte förvånad? En sommar som arbetsterapeut har lärt mig Murphys lag: om något kan gå fel, så kommer det att göra det.

Veckan efter stod hjälpmedlen som Utlevererade i ordersystemet, men patienten hade ingenting fått. Det krävdes tre samtal och otaliga interna hänvisningar innan vi fick rett ut vad som skett. Det är trist att behöva tjata. Men personalen på Hjälpmedelscentralen är som tur är väldigt trevlig och tillmötesgående.

För att vara på säkra sidan ringde både jag och de som skulle leverera hjälpmedlen och varskodde patienten dagen innan.

Inte hjälpte det. Hjälpmedelskillarna ringde mig på leveransdagen och sa att de ringt flera gånger men inte fått svar. Vad skulle de göra med grejorna? ”Ja, svarar inte patienten så får ni köra dem hit”, sa jag. Men de lovade att göra ytterligare ett försök först.

Jag blev lite orolig och befarade att det kanske hänt något. Ringde hemtjänsten och frågade om de varit där? Jodå, de hade varit där på morgonen och då var patienten vaken och vid liv.

Jag ringde genast patienten, men fick inget svar. Det hade tydligen inte lastbilens killar fått heller, för på förmiddagen stod stolen och det andra prydligt parkerat på lastkajen. Jag tog följesedlarna och kvitterade leveransen i ordersystemet. Sedan begav jag mig raka vägen till patientens bostad och ringde oroligt på.

Efter en stund kom patienten och öppnade: nyvaket rufsig i håret, med klara ögon och rosig hy! Det hade tydligen blivit en skön tupplur efter morgonbestyren. Så på en av sommaren hetaste dagar tvingades jag kånka en tung och otymplig arbetsstol uppför trapporna. Och helt i onödan skulle det visa sig.

Stolen hade en skön sits och ryggstöd i lagom storlek. Patienten kunde enkelt hissa upp sig med det elektriska reglaget under handtaget. Bromsknappen satt strax bredvid, inga problem. Men att rubba stolen en enda millimeter över golvet var helt omöjligt. Den var alldeles för tung.

Vilken besvikelse! Där stod vi med varsin lång näsa. I min föreställning hade patienten svävat över köksgolvet och nästan gjort piruetter i sin stol. Svängt ihop kräm och omelett i ett nafs. Att stolen vägde ett ton hade jag inte fattat. I broschyren stod det att den var lättkörd.

Så det blev inget hemlagat. Bara att beklaga och kånka stolen nedför trappor igen Lyckligtvis dök det upp en fikasugen närstående med en påse grovdoppa som var snäll och hjälpte mig. Hur jag hade fått stolen uppför alla trappor alldeles själv hade han svårt att förstå.

Men det är kanske lite av arbetsterapeutens yrke: att utöva det omöjligas konst? Jag klurar vidare på hur vi ska lösa aktivitetsproblemet!

Mitt fel att farbrorn fick gå

trappa1 augusti På bussen hem satt en farbror med käpp. Han beklagade sig för föraren över att han blivit tvungen att gå nedför alla trapporna, eftersom hissen på äldreboendet var ur funktion när han skulle iväg. ”Ja”, sa jag när jag klev på, ”och det är mitt fel, ska du veta!”. Så här gick det till:

Som följd av en kommunal nedskärning har man valt att göra sig av med hjälpmedelstekniker och arbetsterapibiträde, i stället för att säga upp legitimerad personal. Så numera måste arbetsterapeuter och sjukgymnaster själva tvätta och rekonditionera hjälpmedel som kommer i retur (de som ägs, och inte hyrs av Hjälpmedelscentralen).

Som ny och mindre erfaren på jobbet tar jag på mig uppdraget att ”diska” hjälpmedel. Så kan de ordinarie ägna sig åt viktigare ting, när vi är få som  jobbar under semesterveckorna.

Rekonditioneringen är ett rum i två avdelningar. En del med verkstad och reservdelar, och ett tvättrum med tvättmaskin, torktumlare, diskho med duschmunstycke, och ett höj- och sänkbart tvättkar med låg kant. I ett hörn samlar sig returnerade och avskrivna rullstolar, rollatorer, dynor, toastolar, sängklossar, kryckor, repstegar, lyftselar, madrasser, griptänger… Bara att hugga in när det börjar bli för svårt att ta sig förbi!

Alltså, storstövlar, plastförkläde och gummihandskar på. Duscha och tvätta med rengöringsmedel. Kolla över så att inte något är trasigt, eller läge att skrota. Dynfodral, vårdbälten och selar i 60-graders maskintvätt.

Tycker att det är ett ganska välkommet avbrott i all mental stress som det innebär att ha ett arbete med människor som handlar om att lösa problem. Dessutom känner jag mig ganska hemma i ”disken”: det liknar det diskrum som jag huserade i som ung, när jag jobbade i personalmatsalen på fönsterfabrik.

Varmvattnet, den fysiska aktiviteten och det trånga utrymmet gör att det blir ganska svettigt. Särskilt som det är mitt i juli. Dörren ut i korridoren har jag ställt på glänt — vilket inte hjälper stort — men resulterar i att alla förbipasserande med någon typ av fråga eller ärende tittar in och gör sitt problem till mitt. Men det är ju kul den gång man faktiskt lyckas hjälpa någon.

alarmHär står jag i godan ro och fejar, när det börjar ringa i en klocka utanför i korridoren. ”Åh, nej, nu är det någon som har fastnat i hissen!”, tänker jag, och hoppas att jag ska slippa att engagera mig i det. Jag har precis spolat av golvet, rakat av allt vatten och börjar bli färdig att avsluta för dagen. Forsätter med mitt och tänker att larmet nog går till någon central. Men det vill inte sluta. Kanske bäst att gå ut och kolla? Folk kan ju få panik när de blir instängda i en hiss.

brandMycket riktigt fungerar inte hissen. Men även mellandörrarna i den långa korridoren har slagit igen. Folk börja krylla ut i korridoren. Först då fattar jag att det är brandlarmet som ljuder! Herregud, ett helt äldreboende i fem våningar som brinner… Jag kan se katastrofen framför mig, med patienter i sängar som inte kan ta sig nedför alla trapporna.

Jag är glad att denna arbetsplatsen har en så utmärkt vikarieintroduktion med checklista, där brandlarm ingår! Så jag vet precis vad som måste göras och vem som gör vad. Nu verkar det vara ett falsklarm, för ingen känner någon brandrök i hela huset, men vi går ändå till våra positioner utanför entrén och inväntar brandkåren.

Brandpersonal letar noga igenom alla våningsplan, men hittar varken rök eller eld. De tågar fram och åter i korridorerna i en halvtimme tillsammans med fastighetsskötare, medan larmet fortsätter att ringa. Ingenstans finns det någon detektor som har löst ut.

”Men vad är det här för ett utrymme?” frågar brandmannen när de kommer runt hörnet och ser den gläntade dörren till rekonditionering. Och jodå, när de undersöker verkstaden visar det sig att det var här det slagit larm. Det var jag som var den utlösande faktorn — i kombination med massor av fukt och bristen på ventilation.

farbrorHelt otroligt! Att vatten kan utlösa ett brandlarm. Kollegan går på om dålig arbetsmiljö, vilket de tydligen har klagat på tidigare. Men jag tycker mest synd om den stackars farbrorn som fick hanka sig nedför alla trapporna med sitt onda ben. ”Du kan skälla på mig”, sa jag till honom och berättade vad som hänt, innan jag gick för att sätta mig längre bak i bussen.

Sängäventyr i tre akter

katt19 augusti Efter debaclet* med arbetsstolen som inte fungerade hade jag mina farhågor inför leveransen av en vårdsäng. I tidiga morgonstund när jag åkte till patientens bostad kilade dessutom en svart katt över vägen…

* Debacle = mycket misslyckad insats

I arbetsordern till Hjälpmedelscentralen hade jag skrivit att de skulle ringa hemtjänsten och boka tid för sitt besök dagen före leverans, så att det skulle vara någon där och öppna dörren när de kom. Noterade portkod och alla möjliga telefonnummer, för säkerhets skull. Och så skickade jag en hämtorder på det elsängryggstöd Comfortabel som de skulle ta med sig i retur.

Men eftersom sängen dessutom hade en ditskruvad Reko sängbygel, och närstående måste ha en ny madrass på plats i god tid före leverans, insåg jag ganska snart att här fanns alldeles för många möjligheter till  missförstånd eller att något skulle bli fel.

Det blev många telefonsamtal för att förbereda och sy ihop projektet:

  • När skulle de komma med sängen?
  • Hade hemtjänsten tid att vara där?
  • Kunde närstående hinna att fixa en madrass?
  • Kunde närstående ta hand om den gamla sängen?
  • Vem skulle montera loss hjälpmedlen, och ta med till Hjälpmedelscentralen?

Det som vid första påseendet bara handlade om att köra ut en säng, ändade till slut i något som kan ses som en examination av min kompetens som projektledare och pedagog. Jag insåg att det var bäst att vara med själv den morgon som sängen skulle komma.

”Du spottade väl?” frågade patienten när jag berättade om katten. ”Ja, det kan du lita på!”. Vi satt och språkade i väntan på sängen. Det är det roligaste med arbetet som distriktsarbetsterapeut. Att få besöka människor i deras hem, samtala, lära sig nya saker av dem som levt så mycket längre än jag.

vårdsängVi hann prata en god stund innan sängfolket dök upp med en Scanbed 750 med extra stödhandtag. Men på en kvart var den uppställd och klar. Nu skulle det gå enkelt ta sig i och ur säng, eftersom den går att höja till en lagom nivå för att resa sig, och sänka till en lägre nivå för att orka lägga upp benen. Dessutom fanns finesser som höj- och sänkbar rygg-, knä- och fotdel.

Närstående kom lägligt för att ta hand om den gamla sängen, och hjälpa till att skruva av sänghandtaget. Den manliga närstående var lite imponerad av min lilla box med handtag och utbytbara skruvmejslar, en inflyttningspresent från min hyresvärd!

manöverdosaVi bäddade och sedan var det dags för premiär. Manöverdosa med fem knappar och pedagogiska symboler för varje funktion. Men patienten kunde endast uppfatta att knapparna hade olika färger. ”Jag får nog skriva en lapp, som du kan titta på”, funderade jag högt. Skriv STOOOORA bokstäver, då!” ropade närstående från köket.

Inte hade det gått att placera stödhandtaget på exakt samma ställe som på den gamla sängen heller, på grund av underredets konstruktion. Patienten måste med andra ord lära sig en ny metod. Vi prövade tillsammans en gång. Det fungerade hyggligt med verbal hjälp. Men när vi skulle repetera för att befästa kunskapen blev det mycket information att processa ovanpå morgonens alla händelser. Vi fick ta en paus.

Det blev att återkomma några timmar senare. Med en manual med bokstäver i 48 punkter Arial och Arial Black, som patienten kunde se utan förstoringsglas. Med instruktion gick det utmärkt att komma ur sängen. Det som hade varit så stora problem förut. Men vilken knapp som skulle tryckas på, och om sängen skulle vara uppe eller nere, var lite knepigare att få ordning på.

”Du förklarar så tydligt, men nu är mitt huvud fullt”, sa patienten när vi övat några gånger. Jag bestämde mig för skicka patienten i säng att sova en stund. Det som jag tänkt mig som ett timslångt hembesök på morgonen utvecklade sig till en heldagsutflykt!

handtagSå det blev ett tredje besök. För jag ville ju vara säker på att patienten skulle klara av kliva i och ur sängen följande natt. Så på eftermiddagen tränade vi åter på att använda stödhandtaget, och att trycka på den vita och den gula knappen. Vi hann inte träna så mycket att det blev en rutin, men det blev tillräckligt många lyckade försök för att både patienten och jag skulle vara trygga med att det fungerar.

De övriga tre knapparna får patienten klura på själv, sinom tid.

Hjälpmedelscentralens konsulenter är guld värda

21 augusti Hjälpmedelscentralens personal svarar alltid vänligt och intresserat i telefonen. Alla frågor tas emot med samma goda bemötande, man slipper känna sig dum och grön. Det är guld värt som ny på jobbet. Idag fick jag tag i en riktig skatt.

plusRingde bara för att förhöra mig om det verkligen inte finns några arbetsstolar som inte väger ett ton. Bara för att ha uttömt alla möjligheter att lösa problemet. Har svårt att ge upp idén om att min patient med svårigheter att stå vid spisen ska göra pirutter i köket på en arbetsstol. Någon annan modell, kanske en barnvariant? Den borde väl vara lättare? Min brukare är inte särskilt stor.

Konsulenten som svarade var expert på stolar. När jag berättade min historia, höll hon med om att det nya Plus-stativet för arbetsstol är onödigt tungt. Hon hade haft flera reumatiker, till exempel, som den inte hade fungerat för.

H”Men det finns ju H-stativ i sortimentsöversikten”, sa jag, ”de måste väl vara lättare?” ”Ja, men de tar så stor plats! Men vi har säkert begagnade stolar med X-stativ…”

Och trots att ordersystemets webbsida för dagen hade bestämt sig för att haverera, så letade hon raskt upp 23 begagnade barnstolar med X-stativ. ”Men har de el-lyft, då?”. ”Hrm, du vill ha el-lyft… ”, sa hon och knappade snabbt vidare på sin dator.

X”Jo, men här!” hojtade hon och gav mig artikelnumret till den enda stol i lager som hade efterfrågade egenskaper: X-stativ, barnstol, låg sitthöjd och med ellyft. Sedan instruerade hon mig hur jag skulle göra med beställningen.

Jag skyndade mig att lägga ordern, så att ingen annan skulle hinna norpa stolen före mig. Stolen ska levereras nästa vecka. Tänk vad roligt det vore om det fungerar! Då kånkar jag den gladeligen hela vägen uppför trapporna igen.

Sommarens motigaste ärende

25 augusti Det här var ett ärende som jag hade haft liggande i högen länge, och dragit mig för att ta itu med.

Patienten önskade ett armstöd till sin rullstol där armen kunde vila utan att falla ned. Patientens hade fått veta av sina tidigare arbetsterapeuter att det inte fanns något sådant till just den modellen. Men en tekniker på Hjälpmedelscentralen som patienten talat med hade sagt att det skulle kunna gå att lösa.

Jag hade svårt att förstå vad det var patienten önskade, och vad som var provat redan förut. Det fanns ingenting noterat i journalen. ”Borde kanske ringa upp igen, eller göra hembesök, eller prata med de som varit där förut. Men det tar jag en annan dag…” Så gick tiden.

Men när kollegorna började återkomma från sina semestrar, och det blev lugnare dagar på jobbet fanns det inga ursäkter längre. Suck, bara att ta på sig Ture Sventon-munderingen och börja nysta i problemet…

Samtal med den arbetsterapeut som förskrivit rullstolen gav att det inte funnits något armstöd av den typ patienten efterfrågade, då när hon var inblandad i ärendet. Kanske man kunde fästa armen med kardborrband, funderade hon? Den arbetsterapeut som haft hand om patienten därefter hade ungefär samma svar.

En snabb sökning på nätet på aktuell rullstolstyp visade att det finns både armstöd för hemiplegi och en ledbar variant för muskelsvaga som tillbehör. Blev lite konfunderad. Varför hade man inte provat något sådant?

hemiplegiHemiplegi-armstödet var bara att beställa, medan det ledbara inte ingår i ordinarie sortiment, och måste specialbeställas. Den kostnaden var inget problem, om behovet finns, menade kollegor som jag konsulterade. Men det kanske var nåt helt annat som patienten tänkt sig?

Skrev ut bilderna på armstöden och ringde upp för att boka in ett hembesök. Hade tänkt mig att få sladda in lite snabbt på vägen från ett annat hembesök samma dag. Men se det gick inte, närstående ville att jag skulle komma på fredag  — klockan 15. Så där rök min chans att flexa ut lite tidigare inför helgen.

På fredagen tog jag tjänstecykeln och rullade iväg. På grund av livlig fantasi (och ett dåligt samvete) hade jag en del förställningar med mig inför visiten: att patient och närstående skulle vara missnöjda med att ha fått vänta så länge och att ingen tog problemet på allvar. Men man ska akta sig för att ha fördomar!

Båda var översvallande trevliga och bjöd in i köket, där kaffe, fem sorters hembakt och bästa porslinet med lilablommiga servetter till stod vackert framdukat: ”Du har väl tid att fika?”. Jag hade inte hjärta att tacka nej.

På utbildningen fick jag lära mig att ”alltid tacka ja till en kopp kaffe” eftersom det är ett bra tillfälle att samla information. I verkligheten finns det oftast inte tid. Men nu var det ju sent fredag eftermiddag. Och det såg väldigt gott ut!

Båda var angelägna om att få tillfälle att prata med någon annan än varandra. Jag fick full sjå att diskutera i stereo. Dessutom ville jag få ordning på ärendet. Men det var snart gjort. När jag visade bilden på hemiplegi-armstödet blev patienten nöjd, och vi enades om att jag skulle beställa ett sådant på prov. Varför hade ingen lyckats lösa problemet tidigare, tänkte jag? Det här kunde jag ju ha fixat för länge sedan, och inte dragit ut på det. Men jag hade inte litat på patienten och mig själv, utan trodde att det som kollegorna kommit fram till var mer rätt.

Båda tackade hjärtligt, och trugade med kakfatet om och om igen. Jag skulle absolut ta av alla sorter. Och när vi suttit där och språkat en stund fick jag frågan:Du vill inte ha en liten kakaolikör till kaffet?”. Sekundsnabbt flög ord som professionellt förhållningssätt, alkoholpolicy, mutor, etik och moral igenom hjärnan. Visst vore det gott, men var det ok?

Jag bestämde mig för att tacka ja. Jag förstod att de själva gärna ville ha en tår, och om jag sa nej skulle de nog avstå, tänkte jag. Och förresten skulle jag ju ändå sluta om en halvtimme. ”Ja, du behöver ju inte ens gå dit efter det här” hjälpte närstående till att motivera.

Vi pratade, skålade och sippade på en liten likör. Innan jag skulle gå fick jag en rundtur i deras fina lägenhet. De sken som solen när jag sa: det här var nog det trevligaste hembesök jag varit på!”.

Fotnot: Tyvärr fick jag aldrig reda på hur armstödet fungerade, eftersom jag hann att sluta innan det levererades.

Det värmde i hjärtat

28 augusti Att få information att fungera som det var tänkt är inte alltid enkelt. Att mottagaren uppfattar ett meddelande på ett helt annat sätt än det som sändaren har avsett är tyvärr inte ovanligt i vården. Därför var det extra roligt att få ett tydligt bevis på, att det jag hade berättat för patienten verkligen hade landat.

HandPersonen behövde ett träningsprogram för handen. Jag frågade vår ”handexpert” vad jag skulle ordinera patienten för träning. ”Använd handen så mycket som möjligt, blev svaret. Vardagliga aktiviteter, med andra ord. För säkerhets skull laddade jag ned ett enkelt träningsprogram med bilder från nätet, med rörelser för handen.

Jag visade rörelserna på pappret jag hade med mig, och vi övade tillsammans. En del gick lätt, och annat var svårare, en del var stört omöjligt. Patienten var nöjd med besöket, och mycket motiverad för träning. Målet var att kunna spela sitt instrument igen. Nu var det ingen idé att ens försöka. Ett misslyckande skulle sänka humöret, tyckte patienten.

diska”Brukar du diska?”, frågade jag. ”Nä, de hjälper mig med det mesta”, sa patienten och syftade på hemtjänst och närstående. Jag förklarade att det viktigaste är att använda sina händer så mycket som möjligt i vardagen. Det är den allra bästa träningen. ”Allt som du klarar av att göra kan du göra själv”, var mitt råd.

Några veckor senare fick jag veta via hemtjänsten att patienten absolut ville inte ha hjälp med att ta ut sopor och diska: ”Det är bra träning för mig”, hade patienten sagt. Då värmde det i hjärtat på en nybakad arbetsterapeut!

Sista dagen

Hejdå-bukett231 augustiVad önskar du dig i avskedspresent?” frågade kollegan. Rakt på sak. Vi hade pratat lite kring saken redan tidigare i veckan. Jag gissar att det var för att sondera.

Min absoluta inställning är att en etta på 36 kvadrat inte behöver en enda onödig pryl till. ”Jag önskar mig fasta nycklar att meka rullstol med! De jag har i ryggsäcken nu har jag lånat av er.”

Så det fick jag! Fast hon knorrade lite över att ”det är ju inte så kul att ge…”  Så de hade lagt till en flaska med trevlig dryck och en massiv bukett i glada färger.

Det blev kramar och kalas med kaffe och frallor, och så mina prisbelönta chokladpinnar.

Du måste komma tillbaka nästa sommar och jobba här”, fick jag med mig på vägen. Det får väl gälla som godkänt, all min prestationsångest till trots. Ett plus var tydligen att jag hade frågat så mycket! Vem hade trott det?! För då kunde kollegorna känna sig trygga med att de åtgärderna jag gjorde var okej, och inte något som någon annan skulle bli tvungen att ”rätta till” i efterhand, sa chefen.

Var på en anställningsintervju i veckan där chefen också var noga med att ta reda på om jag ställde frågor när jag var osäker. Där hade man haft tråkiga erfarenheter av att tro att den anställda hade kunskaper, som det senare visade sig saknades. Men personen hade inte frågat eller bett om råd.

Jag har känt mig väldigt oerfaren och utan nödvändiga kunskaper i olika situationer i sommar, och upplevt mig som en klantskalle, typ. Men de kollegor och chefer jag har mött har haft god förståelse för att man inte är expert som nyutexaminerad. Det känns skönt.