Nästan bara jämmer och elände

Med näsan strax ovanför vattenytan. Nätt och jämnt. Patienterna väller in och somliga måste läggas i extrasängar. Fem patienter på samma sal gränsar till kaos. En virrig man undrar om han det är det militära han hamnat i, eller vad är det här för ett ställe?

”Du är på sjukhuset och är patient... det betyder att du måste ha tålamod…”. Märkligt nog nöjer han sig med det.

Samtidigt har vi haft storstädning på avdelningen, vilket bidragit till röran. Städpatrullen tömmer ett rum, placerar sängar och material i korridoren medan de fejar. När tranport­personalen kommer för att köra patienter till olika röntgenundersökningar är det så trångt att de måste möblera om för att kunna svänga sängen ut och in i salen.

I korridoren finns ingen möjlighet att koppla in larm, så patienten kan inte ringa på hjälp vid behov. De får ropa, om de orkar: många på min avdelning klarar inte det.

En av mina patienter behövde byta inkontinensskydd, byxan var helt våt framtill, men ingen reagerade på hans rop. När jag kom dit visade det sig även att han hade fått läckage på sitt dropp. Blodet rann i floder och lakanet var helt rött. 

Och sjukfrånvaron är hög. Det blir arbetsamt för de som är på plats. Man får prioritera det mest nödvändiga, och strunta i resten. Vilket betyder att patienterna inte får den rehabili­tering de så väl behöver.

De får inte ens tillräcklig omvårdnad, för det fattas även undersköterskor. En av mina patienter bad att få komma på toaletten, och fick till svar att han får göra i blöjan, för det finns ingen personal som har tid att ta upp honom. Det är ovärdig vård.

Nu efter helgerna är vi ålagda att arbeta med både munskydd och visir. Det är varmt och tungt att andas. Dessutom är det svårt att ha en bra kommunikation med patienter när de inte ser ansiktet. Det är svårt att höra vad som sägs genom alla skydd. Och ingen känner igen mig när jag kommer andra gången.

Vi har även plastförkläden när vi jobbar sängnära, och i duschen. Hade det varit sommar hade det varit rent olidligt varmt.

Högtider och traditioner | Vilka var ”oxveckorna” förr?

Huvudvärken är konstant, och den mentala energin räcker inte till för en meningsfull fritid just nu. Långpromenaderna frös inne när det det blev snöoväder och halt. Jag har redan ramlat två gånger, på min tilltagande bensköra höft. Bara blåmärken hittills, dock.

Enda glädjeämnet i veckan var den massiva tulpanbukett jag fick av kollegan som grattis i efterskott. Ögongodis!

Om Fru Olsson

Fabriksarbetare som blev journalist, sedan instruktör/receptionist på gym och därefter arbetsterapeut. Ledig tid fylls med lättja, naturupplevelser, kallbad och skräp-plock.
Det här inlägget postades i Arbete, Arbetsterapi och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Nästan bara jämmer och elände

  1. B.J. skriver:

    Det är en ”jämmer och elände”-årstid nu. Verkar som det är värre för en del dock.

    Tack för det jättejobb som du och dina kollegor utför! Speciellt i dessa tider!

    Herr Johansson

    Gillad av 1 person

  2. Så skönt att få skölja ögonen med en bukett tulpaner 🙂

    Gillad av 1 person

  3. Tony skriver:

    Låter vansinnigt tufft för er. Hoppas ni orkar och kommer ut ur detta utan bestående men.

    Gillad av 1 person

  4. Anna skriver:

    Usch, jag är inte avundsjuk på er som jobbar inom vården! Däremot är jag tacksam för att ni finns och att jag själv har ett arbete som inte är speciellt konjunkturkänsligt. 🙏🏻

    Gillad av 1 person

Kommentarsfältet är stängt.