Skönt bad som avslut på stressande vecka

Jag la mig tidigt på fredag kväll, för att förhoppningsvis orka gå upp i ottan, och kanske köra ett cykelpass före frukost. Jag kände ett stort behov av att bränna bort lite stress­hormoner ur kroppen.

Det har varit en jobbig vecka: måndag och tisdag var det fullt pådrag med många patienter, och en köksbedömning som fick avbrytas ganska omgående för att patienten tuppade av, och vi fick öva hjärt-lungräddning en stund innan han vaknade till liv igen.

När jag kom hem på tisdag kväll hade jag en förlamande huvudvärk. Bara satt som en ostkrok i fåtöljen och orkade knappt tänka. Min hjärna är allergisk mot stresshormoner, och nu sa den ifrån på skarpen.

På onsdag morgon gick jag upp 5.20. Huvudet värkte fortfarande, och hjärnan kändes öm och inflammerad, ett nummer för stor för min skalle. Jag kunde bara  inte förmå mig till att gå till jobbet, med kanske ännu en stressig dag som skulle göra illa än värre. Kröp ner under täcket igen, och ringde sedan och sjukskrev mig.

Dagen efter var min lediga dag. Men jag kände mig fortfarande klen i huvudet, och fick inte mycket ut av dagen. Vågade inte träna av rädsla för att huvudvärken skulle blomma ut igen. Moppade lite golv, det var det enda som blev av.

På fredagen var skallen ok, och antalet patienter var lagom. Fast jag hamnade i debatt med doktorn, som ville att jag skulle släpa med mig patienten på en ny köksbedömning. Jag sa att det ville jag inte utsätta varken honom eller mig för. Doktorn med entourage (underläkare) tyckte förstås att jag var en idiot (fast de uttryckte sig med andra ord).

Patienten, däremot, kom och kramade mig i korridoren, och tackade för hjälpen. Han hade upplevt det hela som en otäck händelse, sa han. Jag kände mig nöjd över mitt beslut, fast jag gjort mig ovän med doktorn.

Tidigt i morse (lördag) kände jag mig fortfarande inte utsövd. Jag la planerna på cykling under kudden, och snusade ett par timmar till.

Men sedan piggnade jag till rätt bra. Bestämde mig för att promenera till Gustafsberg och kolla in Uddevalla Kallbadares skottdagsbad. Föreningen har fått tillgång till vandrar­hemmets bastu i det gamla varmbadhuset, plus att de skulle dra dit en bastuvagn.

Mitt vanliga badställe på Sörkullen var helt nedisat när jag kom dit. Det gick inte att gå på stenavsatsen utan att riskera att dratta på ändan, och i värsta fall ramla i vattnet. Men en bit bort, vid bryggan vid Sjöstugan, såg jag en karl som stod i badbyxor. Så jag gick dit. Och där stod den vedeldade bastun redo. Dagen till ära fanns en stege att kliva i vattnet från. Den brukar inte vara där.

Eftersom det fanns värme att tillgå fick jag för mig att jag skulle stanna lite längre i vattnet än vanligt. För att testa mina gränser.

Det var helt vindstilla. Ganska behagligt att stiga ned i vattnet. Hade en liten stegräknare med klocka med mig, för att se tiden. De senaste gångerna har jag klarat två minuter.

Det var inga andra badare i vattnet när jag gick i (det satt ett gäng i husvagnen). Jag simmade runt lite, i min fåniga mössa. Jag frös inte, även om jag kände att det var kallt. Efter ett par minuter tittade jag på termo­metern, men den måste det ha varit nåt fel på för den visade på ett par minusgrader.

Mannen som skötte veden och förestod evenemanget, kom gående efter en stund. Kanske blev han orolig när jag inte kom upp? Frågade om han fick filma. Så jag simmade några vändor till. Han sa att det kan vara under noll grader i salt vatten.

När jag bestämde mig för att gå upp frös jag fortfarande inte, men det stack och domnade lite i händer och fötter. Då hade jag varit i 6,5 minuter. En märklig upp­levelse. Enda gången jag frös var när jag klev ur bastuvärmen och ställde mig under duschen.

Det blev totalt nära 13 000 steg innan jag hade promenerat ända hem igen. Nu känns det skönt i kroppen. Kanske vågar jag mig på ett cykelpass i morgon.