Vad händer i kroppen vid fasta?

Inlägget uppdaterat 2022-02-23

Kroppens främsta bränslen är glukos (blodsocker) och fett. När glukos finns tillgängligt väljer kroppen alltid det i första hand.

Nivån av glukos i blodet ökar efter en måltid, vilket stimulerar bildningen av hormonet insulin. Insulinets roll är att hjälpa glukos in i muskler eller hjärna så att det kan användas som bränsle. Kommer det mer glukos än vad som behövs för kroppens arbete, lagras överskottet i musklerna och levern, i form av glykogen.

Om det inte finns något glukos tillgängligt går kroppen över till att förbränna fett. Kroppens fettdepåer fungerar som ett matförråd. Därför klarar människan att utstå längre perioder av brist på mat. Det vill säga att växla från att förbränna glukos till att bränna fett som energi.

Fasta är inte svält. Fasta innebär att frivilligt avstå från mat under en begränsad tid. För den som har normal vikt eller övervikt är risken att bli undernärd av en fasteperiod minimal, både när det gäller energi och mikronutrienter (vitaminer och mineraler).

Fastans fysiologi – detta händer när vi inte äter

Efter 6–24 timmars fasta

När vi fastar sjunker nivån av blodsocker och insulin i blodet. Om det inte finns tillräckligt med glukos till kroppens arbete börjar den ta av det lagrade glykogenet. Det lagret räcker cirka ett dygn.

24 timmar till två dagar av fasta

När lagret av glykogen är slut börjar levern tillverka nytt glukos av aminosyror (byggmaterial till kroppens proteiner) genom en process som kallas glukoneogenes (”tillverkning av nytt glukos”). Hos personer som inte har diabetes sjunker då blodsockret, men håller sig inom det normala omfånget. Halten av stresshormonet adrenalin börjar att öka. Ämnesomsättningen börjar också öka.

Efter en-tre dagar av fasta (ketos)

Nivån av blodsocker och insulin är nu mycket låg. Det stimulerar en process som kallas lipolys, det vill säga nedbrytning av fett till bränsle.

Kroppens fettlager består av triglycerider. Triglyceriderna bryts ner till glycerol och tre kedjor av fettsyror. Glycerol används till glukoneogenes.
Levern omvandlar fettsyrorna till ketonkroppar (ketoner), som är en viktig energikälla för många av kroppens vävnader under fasta, särskilt hjärnan. Ketoner kan bidra med upp till 75 procent av den energi som hjärnan behöver.
Ketonerna består främst betahydroxibutyrat och acetoacetat.
Ketoner stimulerar uttrycket av genen för BDNF (brain-derived neurotrophic factor), ett signalprotein som fungerar som nervtillväxtfaktor i centrala nervsystemet. Detta har fördelar för hjärnhälsa och vid psykiatriska och neurodegenerativa störningar.

Ämnesomsättningen ökar vid fasta. Upp till 10 procent efter fyra dagars fasta. Det kan jämföras med dieter som innebär att dra ned på kalorierna. Där sjunker i stället ämnesomsättningen. Vilket innebär att det blir ännu lättare att lägga på sig kilo när bantningskuren är över.

Läs mer: Kostdoktorn | Därför är fasta mer effektivt än kaloriräknande)

Efter fem dagars fasta (proteinsparande fas)

Energin till kroppens basala ämnesomsättning kommer nästan helt och hållet från fria fettsyror och ketoner.
Nivån av stresshormonet adrenalin (noradrenalin) ökar och hindrar att ämnesomsättningen sjunker.
Nu produceras också höga nivåer av tillväxthormon för att bevara kroppens muskler och vävnader. Under en femdagarsfasta mer än fördubblas frisättningen av tillväxthormon.
Insulin bidrar till att det samlas salt och vatten i njurarna. Eftersom fasta sänker nivån av insulin kommer överflödigt salt och vatten att försvinna ur kroppen. Under fastans fem första dagar kan vikten minska med upp till 0,9 kilo per dag, på grund av detta.

Kroppen bränner fett – inte muskelmassa

Vid glukoneogenesen används protein för att producera glukos. Men det innebär inte att kroppen förbränner muskelmassa för att skapa glukos. Visserligen bryts överflödigt protein ner till glukos. Men det består av bindväv, hud, gamla celler och annat ”skräp” från cellerna. Det är en process som kallas autofagi, som är en viktig städprocess i kroppen.

Efter en period av nedbrytning bygger kroppen åter upp de proteiner som använts: slutskedet för cellens förnyelseprocess. Nedbrytningen av gammalt protein är nödvändig för cellernas förnyelse.

Långtidsstudier på periodisk fasta visar att fasta är mer än fyra gånger så effektivt för att bevara den procentuella muskelmassan jämfört med dieter som innebär att dra ned på kalorierna. Kroppen använder inte muskelmassa som bränsle förrän alla fettförråd är förbrukade.

Läs mer: Olssons universum | Fasta sätter fart på autofagi

Fastans friskfaktorer

Forskningen ger stöd för att periodisk fasta är en verksam metod för att komma till rätta med till exempel övervikt, insulinresistens, blodfettrubbningar, högt blodtryck och inflammationer i kroppen. Och fasta kan vara fördelaktigt som del av behandlingen vid en rad hälsotillstånd: som diabetes, hjärt-kärlsjukdom, cancer och neurologiska störningar, till exempel demens, Parkinsons sjukdom, MS.