En livlina när livslusten tryter

Månadens vikariat i äldreomsorgen avslutades i går, på första maj. En härligt, solig dag med klarblå, molnfri himmel. På morgonen när jag cyklade till jobbet låg frost på taken i mitt kvarter, så jag tog både tjocktröja och skidjacka på. Men det tog bara ett par timmar innan jag kunde gå med öppen jacka, och bara kortärmat inunder.

Långhelg i hemtjänsten sätter verkligen fingret på hur äldre har det i sina liv. En del har familj, vänner och stort socialt umgänge. Jag fick en ganska dräglig dag arbetsmässigt, då en vårdtagare som var inplanerad i schemat, bestämt sig för att vara borta hela dagen i kretsen av sina kära. I ett annat hem präglas de långsamma helgdagarna av ensamhet och själslig nöd.

Vad säger jag till någon ber mig om hjälp att slippa leva? Och jag har bara har ett fåtal minuter att ge av min tid, innan jag måste ge mig av.

Vårdtagarens hela uppenbarelse skrek av depression när jag kom. Det var till och med lite svårt att kommunicera, när personen var helt överväldigad av uppgivenhet.

Eftersom jag fått en del tid över i schemat ägnade jag besöket åt att försöka stärka och lyfta personen via samtal. Visa genuint intresse, lyssna aktivt, och bekräfta känslorna. Senare i samtalet, när personen fått uttrycka sina tankar och sin nöd, försökte jag försiktigt leda in på tanke­gångar med mera positivt innehåll: trots alla dessa svårigheter har du ändå lyckats med…

Empatisk förmåga innebär bland annat att orka med att den andra personen mår dåligt utan att dras med i känslan. Men det kan vara svårt att värja sig. Att lämna någon ensam som håller på att ge upp känns inte bra. Jag ska erkänna: det skulle kännas bättre även för mig, om personen blev lite mindre nedstämd.

När jag skulle gå var personens kroppsspråk mera levande och aktivt. Jag fick ett varmt tack för att jag lyssna, och en ansats till fysisk beröring. Jag har vid något tidigare tillfälle provat med lätt beröring för att visa deltagande, men inte känt att det landat. Men nu kändes en bamsekram som det enda rätta (jag frågade om lov först).

Det stärkte även min självkänsla, och blev en fin avslutning på arbetsdagen.