De där skorna gillade jag aldrig

Lilla fröken OlssonDet är fotodags för förstelabbarna på Sommarhems­skolan, i slutet av 1960-talet. Här sitter lilla fröken Olsson, i marinblå hemstickad olle, och oknuten sko.

Jag har aldrig gillat de där skorna. De måste ha varit ärvda, för jag tycker inte om modellen, och de kändes töntiga redan då. Särskilt den sydda kanten störde jag mig på.

När jag var liten bodde vi på Göteborgsvägen, bredvid Folkets hus. Det var småskalighetens tidevarv, med affär i varje kvarter. Farbröderna lyfte på hatten när de hälsade på damer de mötte. Det såg trevligt ut! Och tanterna hade hatt och handväska.

Bortanför Folkets hus fanns Ängöns korvkiosk. Jag är uppfödd på hemlagad husmankost: kött, fisk, fiskbullar och potatis. Men någon sällsynt gång fick man en peng att köpa korv och mos för.

trägaffelJag minns att jag hade köpt en bricka med mos och kokt korv. Det var inte många steg hem, så jag bar den i handen, oinpackad. På den tiden var besticket av trä, utan knivkant att skära med (Som jag minns var den var mera kurvig i formen, än den på bilden ovan).

Det blev något knas redan från början: jag tappade en redig mosklick, som landade rakt på tån. Sparkade lite med foten för att vifta av den, men den klibbade sig fast och skons kant gjorde att den låg stadigt. Och jag vågade inte böja mig ned och peta bort den, med risk att tappa hela korvekipaget som jag hade i handen.

Så lilla fröken Olsson blev tvungen att marschera hela vägen från korvlådan och hem med en stor klick potatismos på skon. Gud, sååå pinsamt, tyckte jag då.

Dokumentärfilm Uddevalla 1951-1960 (14:44 min)

Folkets husI början av filmen syns mina kvarter, med Folkets hus (överkant på bilden). Korvkiosken låg på sammaden här gatan i bildens vänsterkant. Översvämningar var ett höstligt nöje för oss barn. Ibland låg hela Söder under vatten. (http://digitaltmuseum.se/search?query=UMFL00033)

Om Mrs Olsson

Former factory worker, journalist, personal trainer and occupational therapist. This year I'm taking a break to catch up with myself...
Det här inlägget postades i Om Olsson, Uddevalla och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till De där skorna gillade jag aldrig

  1. elsa skriver:

    Jag minns ”uniformen” vintertid, anorak, elastabyxor,en tjock olle som var stickig, svarta pjäxor med stålkant fram och loviikavantarna som vi alltid torkade och värmde på elementet i trappuppgången. Tjorviga kalasbyxor och halksäkra sockeplast heller icke att förglömma. Dina skor ser rejäla ut, inget slit och släng, precis. Att grejerna höll, ökade ju också risken att få ärva dem, det var ju trist för man vill ju ha nytt, inte gå i andras avlagda gamla grejer,det var skämmigt. Nuförtiden är det ju inne att köpa second hand. För ett tag sen stötte jag på ett par i tjugoårsåldern, speciellt hon gav mig återblickar till mitt barndoms sextiotal, axellång yllekappa, liten hatt på huvudet, handväska hängades på armen, minns inte vad hon hade i skoväg. Hon tyckte nog att hon var väldigt fin, men för mig såg hon bara ut som en liten tant.

    Liked by 1 person

    • Mrs Olsson skriver:

      Ja, de där nya tidens ”tanter” är ganska rörande, tycker jag.

      Minns också pjäxorna! De var ganska fina. Och stickreceptet på Lovikka-vantar har jag kvar ännu, en blå stencil från slöjdfröken. Gjorde mina första på mellanstadiet.

      Gilla

  2. Laila skriver:

    Ohh, minns den känslan – skor, eller för den delen även kläder, som man absolut inte gillade. Och lyckan när man hade växt ur dem 😀

    Liked by 1 person

Kommentarsfältet är stängt.