Kompis eller professionell arbetsterapeut?


arbetsterapeut liten”Du blir alltid kompis med dina patienter” sa sjukgymnasten på ett av mina sommarvikariat. Vi hade gjort hembesök med anledning av ett förflyttningsproblem. Det var först då jag insåg att alla inte utvecklar samma relation med ”sina” patienter som jag.

Idag hjälpte jag en patient ut på balkongen. Där var sol, fina blommor i balkonglådan och skönt att vara. ”Du kan väl sätta dig här på stolen bredvid mig?”, bad patienten. Det hade jag egentligen inte alls tid med. Men varför inte? Några minuter bara.

Senare på dagen sågs vi igen. Det var tjorvigt med förflyttningen. För bara ett par dagar sedan hade den här situationen varit dramatisk och smärtsam för patienten, och mycket tålamodsprövande för personalen.

Vi satt på sängkanten, och jag lyssnade in patienten. Sedan förklarade jag att ”nu gör vi så här, vad tror du om det?”. Problemet löste sig, helt odramatiskt. Alla nöjda och glada.

Professionellt förhållningssätt kan definieras som en strävan att styras av det som gagnar patientens legitima behov. Det innebär att visa respekt, medmänsklighet, ge personligt bemötande och vara empatisk.

Kompis? Nej, jag vet inte. Men kanske någon som man kan lita på och känna sig trygg med? En ärlig själ, och medmänniska som vill väl.

Om Mrs Olsson

Former factory worker, journalist, personal trainer and occupational therapist. This year I'm taking a break to catch up with myself...
Det här inlägget postades i Arbetsterapi, Äldreomsorg och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Kompis eller professionell arbetsterapeut?

  1. Anonym skriver:

    Härligt med människor som kan ge det där lilla extra när det behövs. Har en god vän som ibland vickar inom hemtjänsten, kvällstid. Inte personalens fel, men det är rusning in rusning ut, brått, brått, brått, och det är så hela tiden, att ha tid är ett undantag. Det måste både kännas tomt och övergivet för de äldre och skapa både oro och ångest…Och det är väl inte meningen!

    Gilla

    • Fru Olsson skriver:

      Jag har varit en sväng i hemtjänsten. Där styr klockan. Det är ledsamt, och de gamla känner sig till besvär. Det var ju inte så det var tänkt…

      Tack för visiten!

      Gilla

      • helena skriver:

        Inte styr klockan hemtjänsten rent generellt.olika i olika kommuner Jobbar i hemtj sedan åtskilliga år både med larm och omvårdnad och praktisk hjälp . Så inte är det så inte tid att prata finns inom insatser . Gäller att ha en klok biståndshanlägare som sätter tid och en enhetschef som vågar att gå emot kommunen spar krav se till brukaren i centrum . Att stå emot ekonomiska krav inom hela sektorn äldreomsorg och rehab . Upplever däremot att på boenden finns mycket mindre tid om tid alls till promenader inköp mm det förväntas anhöriga göra . Har man hemtj ligger dessa inom insatser dvs beslutet men stora olikheter inom landet Helena

        Gilla

        • Fru Olsson skriver:

          Ja, det skiljer sig nog, som du säger. Jag har haft scheman där jag inte fått gångtid mellan brukarna, utan det har tagit av ”deras” tid. T o m blivit schemalagd fem minuter efter arbetstidens slut.

          Gilla

  2. helena skriver:

    Personlig men inte privat brukar det sägas och att vara vänlig i vänskaphet utan att vara vän ….men Vi inom många vårdyrken är i personens hem vi har gått över dess tröskel och det anser jag inebär att jag måste vara personlig . Jag vet mycket om personen och personen behöver veta om mig personligt ej privat . Personen känner sig trygg i denna lite inbjudna men inbjudna gäst i dess hem . Trygghet ger ett bra utrymme för en god insats..du gör rätt Helena

    Liked by 1 person

Kommentarsfältet är stängt.