Vem är egentligen en idiot?

En bloggbekant skriver i ett inlägg att han blivit så såld på att promenera att han till och med tog ”några hambosteg på vägen inklusive djupnigning.” Och tillägger: ”Hoppas ingen såg mig, för då hade de tänkt att han är en IDIOT”.

Ja, tänker jag, känner vi oss inte som idioter lite till mans, då och då? Men att kunna reflektera över hur vi tar oss ut i någon annans ögon är en unik egenskap. Något som endast den mänskliga hjärnan klarar av.

Enligt Wikipedia är idiot (grekiska idiotes, av idios, ‘egen’), ursprungligen en enskild man eller kvinna i motsats till en offentlig person, sedermera någon ur hopen, en okunnig, obildad person. Även föråldrat uttryck för person som är oförmögen att begripa eller lära något.

Människans hjärna sägs vara den mest komplexa struktur som finns i hela universum. Den ger oss oanande möjligheter till lärande, reflektion, och att göra gott,  tänker jag. Att inte använda den väl vore väl riktigt idiotiskt?

Igår var jag ute och promenerade i den härliga naturen. Jag hade tänkt njuta och fin-gå i det fina vädret – inte samla skräp. Men min vana trogen hade jag med mig en ryggsäck med plastpåsar. Man vet ju aldrig…

FlaggstångsfundamentJag hade bara gått ett par steg in på stigen när jag ser två svarta hundbajspåsar i det gröna. Suck! Nej, tänkte jag, de får ligga. Jag gick 25 meter till – där låg ett gammalt gummidäck till en barnvagn. Då var det bara att ta av ryggsäcken och ta fram en påse.

Längs bäcken fann jag en och annan plastpåse och godispapper. Men det var inte allra värst. Nedan för ett hus hade det däremot hamnat plastkrukor och byggplast. Och ett betongfundament till en flaggstång! Där kan man kanske snacka om idioti ❓

Redan efter ett par hundra meter var påsen halvfull. Det var lite småjobbigt att gå och dra på den i den starkt kuperade bäckravinen, som dessutom var hal eftersom den består av lerbankar. Jag förde ett inre resonemang om jag inte hade kunnat gå förbi skräpet, låta det ligga och bara promenera? Men jag kände starkt att det är ett ansvar jag har tagit på mig. Hur tröstlöst det än kan te sig.

MopsLite längre fram i skogen träffade jag på en kvinna med ett litet barn, och en mops som skrek som en gris. Kvinnan tog upp hunden i famnen när jag kom. När de skulle ta sig över bäcken slet sig hunden och kom sättande mot mig, vilt grymtande. Jag vet inte vad vovven hade för avsikt, kanske hugga mig i benet? Men när Selma krockade med min skräppåse vände hon tvärt.

RastplatsNär lutningen på berget planade ut vände stigen från bäcken in mot skogen. Här hittade jag tre bildäck i en glänta, också nedanför ett hus. Dem kunde jag inte ta med mig, men jag placerade dem till varnagel, i en prydlig stapel intill stigen. Kanske att jag återkommer.

Jag passerade en rastplats med utsikt över stan. Och två godispapper, civilisationen förnekar sig inte! Längre bort gick jag förbi en liten damm. En engångsgrill som låg på botten blixtrade i solskenet. Den nådde jag inte, och det var för kallt i vattnet för att vada.

Lite rent aluminium i naturen är ju ingen katastrof, det är värre med plasten, tänkte jag till tröst, och fick span på en grön bärkasse inne bland slyet. När jag banade mig väg mellan de täta stammarna såg jag till min förvåning att där stod en stor, svart sopsäck. Med nåt vitt och rosafärgat bredvid. Trasa med blod? Låg det ett lik i säcken?

Nej, det var mera idioti: resterna av ett grillkalas med öl. På en plastförpackning läste jag att bäst före-datum varit 2006. Det var därför buskarna hade hunnit växa så tätt runt om.

Skräp i skogenDen inre dialogen blev nu livlig. Kunde jag låta den stå kvar? Den var tung och otymplig, och jag visste inte hur långt jag hade att gå. Men jag bestämde mig för att ändå försöka ta den med. Det blev en rätt besvärlig vandring med ett kolli i var hand, på en stig som smalnat betydligt, och kantades av knähögt ris av ljung. Jag fick stanna ofta för att vila händerna, eftersom det var svårt att få ett bra tag, och jag blev fort trött.

Vid Tureborgens ruin hörde jag röster uppe från berget. Ett ungt par som smugit sig undan och satt på en bergskant i solen. De tittade långt efter mig när jag kom släpande på min last. Säkert undrade  de vad jag sysslade med. Men jag ropade: halloj! och vandrade käckt förbi. 

Nedanför Stora tornet var det rena soptippen. Jag gissar att folk sitter där uppe festar, och sedan kastar avfallet utför branten. Jag blev tvungen att fiska upp en påse till ur rygg­säcken, och samlade ihop det värsta av ölburkar, flaskor, kvarglömda kläder och en före detta elektronisk apparat (kanske en tv?).

Haha, nu hade jag tre stora skräppåsar att dra på! Det blev riktigt komplicerat. Men jag hade ju ingen brådska, solen sken och humlorna surrade. Jag stannade ofta, fotograferade och vilade.

OlssonPå stigen ned mot bostadsområdet träffade jag fler flanörer som tittade lite undrande. Jag kände mig föranledd att förklara: ”De skräpar ner!”. Så där gick jag och kände mig fånig, fast det är de som borde skämmas: de som
inte använder sin fantastiska hjärna, utan beter sig som okunniga idioter.

Alla inlägg om skräpjakt

Om Mrs Olsson

Former factory worker, journalist, personal trainer and occupational therapist. Now I'm taking a break to catch up with myself...
Det här inlägget postades i Miljö, Uddevalla och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Vem är egentligen en idiot?

  1. Amiechan skriver:

    Du inspirerar mig! Jag ska se om jag och sonen kan börja städa vid lekplatsen. 👍

    Liked by 1 person

  2. Så trist det är med all denna nedskräpning!
    Men onekligen får vi underhållande läsning av hur du berättar om dina strapatser! 😉
    Önskar dig en fin vecka!

    Liked by 1 person

  3. kerlund74 skriver:

    Hm, folk tänker inte så långt ibland… Har svårt att förstå att man inte plockar med sitt skräp?! Naturen blir ju inte så fin med massa skräp överallt. Bra gjort av dig men ytterst trist att det ska behövas plocka skräp efter andra:(

    Gilla

Kommentarsfältet är stängt.