Vardagens små förtretligheter

Klädskåp

Dagen började inte bra.

Det hade blivit lite hastigt och lustigt när jag skulle iväg från jobbet igår. Min telefon larmar 15.12. Då brukar jag lagom hinna stänga ner datorn, byta om och gå på toa innan jag tar bussen mot stan.

Men igår var det något i datorn som engagerade, så jag blev lite sen. Och så krånglade det med kläderna. Och när jag blir stressad och skyndar mig så går allt på tok och tar längre tid. Men jag hann precis med bussen, och slapp vänta 1,5 timme på nästa.

När jag kom hem och plockade ur fickorna saknade jag min knippa med jobbnycklar. Fasen, de måste ha blivit kvar på bänken i omklädningsrummet! För jag hade dem där när jag skulle låsa upp skåpet.

Nu är det inte någon större trafik i omklädningsrummet, som dessutom har kodlås. Och kanske någon vänlig person hade själsnärvaro att ta hand om dem, tänkte jag. Jag kunde ändå inget göra, just då.

Imorse bestämde jag mig för att ta den sena bussen. Jag kände mig trött och håglös. Och om jag inte hittade nycklarna skulle jag ju ändå inte komma in på kontoret, eftersom ingen annan börjar lika tidigt som jag. Kunde lika gärna ligga under täcket och dra mig som att sitta där overksam och glo.

När jag släntrade in i godan ro, vid 8.30 istället för klockan 7, så var det fullt pådrag. Kollegan var i full färd att akututrycka på hemtjänstens nödrop. Och det var min patient. Men jag hade ju inte varit där… Pinsamt.

HänglåsOch nycklarna låg inte på bänken, som jag hade hoppats. De var borta. Skåpet var låst så jag kunde inte byta till arbetskläder. Ringde tre gånger till vaktmästaren för att fråga om han kunde komma och knipsa hänglåset. Men ”abonnenten kan inte ta dit samtal just nu…”.

Sprang runt på äldreboendets olika avdelningar för att fråga personalen om de sett en nyckelknippa. Bara för att ha prövat alla möjligheter. Det hade de inte. Städerskan hade inte heller sett den. Nej, den var puts väck. Det var bara att försöka göra lite nytta, trots vardagsklädsel.

9.30  ringde vaktmästaren äntligen tillbaka. Han kom ganska omgående, beväpnad med en rejäl sladdlös borrmaskin. Mitt fina cerise  hänglås opererade han isär så flisorna rök. Nu kunde jag i vart fall byta om.

NyckelhållareNär jag sträckte in armen för att ta ut brallorna från sin krok, såg jag att nyckelknippan hängde prydligt fastsatt i fickan. Jag hade låst in dem när jag bytte om. Genialiskt…

Nästa gång får det bli hänglås med kod. Om jag nu har minne nog att komma ihåg koden. Det är inte alls säkert.

Om Mrs Olsson

Former factory worker, journalist, personal trainer and occupational therapist. This year I'm taking a break to catch up with myself...
Det här inlägget postades i Arbete, Om Olsson och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Vardagens små förtretligheter

  1. villacalifornia skriver:

    Ja, den paniken känner man igen!
    För mig är det kodlås som gäller men numera ser jag till att även använda nyckel när jag stänger låset.
    Så nu var det länge sedan som det hände, ta i trä…

    Liked by 1 person

  2. bergalott skriver:

    Jag kände av lite av min egen panik när jag läste om din manöver, och det kanske beror på att jag håller på att bli glömsk. I förra veckan var jag tvungen att vända bilen en mil från stan och åka tillbaka hem för att se om jag hade stängt av kaffebryggaren. Ner i bilen igen och helt plötsligt var bilnyckeln borta. Upp igen för jag trodde att jag lagt den ifrån mig den på köksbänken men inte var den där. Ut till bilen igen och trevade runt sätet och där låg den. Förstås. Hmmm… ja se nycklar och huvud som inte har allt samlat på plats, det är nog som tröst, vanligare än vad man tror.🙂

    Liked by 1 person

    • Christina Olsson skriver:

      Bergalott:

      Vaktmästaren visade mig sin egen nyckelknippa: stadigt förankrad i fickan med en lång kedja…

      Ja, visst är det hemskt när man börjar fundera: stängde jag av?

      Själv har jag en OFF-knapp på spisen, och en regel att ALDRIG sätta på spisen på vardagsmorgnar när jag ska till jobbet.

      Liked by 1 person

  3. mialek skriver:

    Nämen stackare vilken dag. Jag borde inte säga det men jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden när jag läste inlägget. Det var medryckande och jag blev glad. Förlåt för att det blev på din bekostnad. Många kramar♥♥

    Liked by 1 person

Kommentarsfältet är stängt.