Upp i ottan, måndag morgon. Tappade återigen delar av matlådan på köksgolvet när jag förberedde mig för att gå till bussen. Har efter tre veckor ännu inte lyckats tajma när jag ska gå för att slippa stå och vänta på tåget vid järnvägsövergången.
Skåpbilen var bokad nästan hela veckan av en kollega. På mina tidigare jobb har vi haft fasta biltider, men här verkar det vara ”först till kvarn”. Så jag fick lära mig att boka en pool-bil via internet.
Pool-bilar ska vara utrustade med diverse nödvändiga tillbehör, samt körjournal. Och bensinkort, för de ska tankas när mätaren sjunkit till halv. Fordonet som jag fick på min lott hade stått i snöyra hela helgen. Och ingen hade orkat sätta i sladden till motorvärmaren. Någon borste att sopa bort snön med gick inte att hitta. Så kollegan skrapade av det värsta med snöskyffel (i plast) medan jag slogs med alkolåset.
Naturligtvis var det dags att tanka. Bensin eller diesel? Och på vilken sida sitter tanklocket? Och när jag kollat började det pipa, för bagageluckan var inte riktigt stängd. Det blev ett långt preludium innan jag kom iväg. På macken stod jag sedan fem minuter i snålblåst och fick inte upp tanklocket, så till slut var jag tvungen att be en farbror om hjälp.
Tre hembesök i rask takt. Hann fördjupa mig i en toasits, djupdyka under en säng beväpnad med ett dammsugarmunstycke samt observera nedsatt gångförmåga. Lyckades hitta till alla adresser utan större missöden, för nu hade jag ju varit där och rekat. Men det såg lite annorlunda ut när det hade snöat, så jag kände inte riktigt igen mig.
Skyndade mig tillbaka till kontoret för att skriva journal på alla besöken och ändå hinna med bussen klockan 15.23. Då stegar en stor, svart älg i sakta mak ur diket och upp på körbanan. Konstigt nog hade jag haft det på känn och satt redo med bromsfoten.
När jag parkerat lyckligt utanför kommunhuset och skulle återlämna nyckeln i receptionen: så var den stängd. Typiskt när det är bråttom! Hittade inget brevinkast eller postlåda. Så jag fick antasta en förbipasserande som turligt nog kunde låsa upp receptionistens lilla bås och lägga in körjournal och tankkvitto.
Långa benet före till kontoret! Kollegorna hade kaffehurran på så det blev en slatt i farten, medan fingrarna trummade mot tangentbordet. Tror att jag hann skriva det mesta och beställa hjälpmedel dessutom. Har jag glömt något lär det väl visa sig. Kom till busshållplatsen med fyra minuter tillgodo.
En arbetsterapeut har det då aldrig långsamt!
.
.
.
Olssons universum 