Min barndoms trappuppgång på Göteborgsvägen

Göteborgsvägen 15 A. Här växte jag upp. Ett stort, gult tegelhus som inrymde Bil AB Stanley Brandt, återförsäljare av Volvo-bilar, samt en firma som tillverkade tand­­proteser och liknande, och några lägen­heter. Där bodde direktör Brandt själv och några av de anställda med sina familjer.

Stanley var gift med Alli, som var min farmor Fannys syster. Min pappa jobbade som kassör i firman. Det var därför vi hamnade här.

Fyra personer i två rum och kök. I min trappuppgång fanns tre lägenheter till. En etta, en tvåa och en trea. I ettan bodde Tage. I de andra två bodde barnfamiljer. Vi var sex ungar i huset, och jag var äldst.

Vi lekte ofta ute i trappuppgången. Trappan var klädd med grön marmor, som för­stärkte ljudet när vi skrek eller sjöng. Räcket fungerade bra för att fästa resårbandet när vi ”hoppade gummi”. Eller att åka på när man blev tillräckligt stor för att kliva upp. På den tiden var räckets galler målat i svart.

GöteborgsvägenDet var 42 steg från entréplanet upp till min våning. Farmor tyckte att det var förfärligt. Hon bodde i eget hus med bara ett par steg ut i en härlig trädgård med gräs, fruktträd och blomster.

Utanför mitt hus fanns två små avlånga gräsmattor med var sin staty, en naken pojke och en naken flicka. Högstadieungdomarna som passerade förbi på vägen till och från Parkskolan brukade försöka pricka de genitala områdena med snöbollar. Själv åkte jag runt, runt med mina skidor, de gånger som vintrarna var vita.

koppartrans logoBPSom liten satt jag ofta i det sex­kantiga fönstret, och tittade ut. På 1960-talet var Göteborgsvägen genomfartsled för all trafik i Uddevalla. Och alldeles bredvid vår ingång låg bensin­macken. När jag var liten hette den Koppartrans. Men senare var det BP som flyttade in. Nu är det Netto som huserar i tappens lokaler.

Göteborgsvägen 15Bland mina första minnen från trapp­upp­gången – eller ”gången” som vi sa –  var hur jag ”bistod” fru Falk som städade trappan varje vecka. Hon lät mig sopa upp grus och damm som samlats under fotgallret som låg nedsänkt i golvet. Till alla som passerade förbi när vi höll på hojtade jag ampert: Trampa inte på högen!

På andra våningen huserade ett företag som ägnade sig åt tandtekniska produkter. Vi brukade roa oss med att ringa på dörren och sedan snabbt springa därifrån. Det var en lång korridor från där de satt och arbetade och ut till ytterdörren, så vi hade gott om tid att gömma oss. Vi tyckte det var jätteroligt, men det hände att den som kom och öppnade blev rejält sur.

På vinden var betonggolvet slätt och alldeles utmärkt för att åka rullskridskor. Vi åkte inifrån vindsförrådet över tröskeln ut i gången fram till tvättstugan. Hjälm? Knappast!

I källaren fanns förråd för att förvara mat. Vi hade en stor binge med potatis där. Som liten tyckte jag det smakade gott att slicka på de jordiga potatisarna. Kanske var det därför jag fick mask i magen? Känslan när den första av tre slingrade sig ut där bak glömmer jag inte…

Jag hade även för vana att peta upp utspottade och nedtrampade tuggummin från plattorna utanför entrén. Lycka var att få fatt i ett som fortfarande hade smak kvar!

Om Mrs Olsson

Former factory worker, journalist, personal trainer and occupational therapist. This year I'm taking a break to catch up with myself...
Det här inlägget postades i Om Olsson, Uddevalla och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.