Konsten att uppfatta och ta emot ett budskap

Idag kom en av mina brukare tillsammans med sin ledsagare och knackade på dörren till mitt kontor i ett angeläget ärende. Brukaren visade sig ha stora svårigheter att förmedla sig via tal. Och ledsagaren visste inte vad det gällde. Så där satt vi i korridoren och kom ingen vart.

Jag har vikarierat i en verksamhet för personer med afasi. Afasi innebär nedsatt språklig förmåga som en följd av stroke. Det kan handla både om svårigheter att tala och att förstå tal. Samvaron med dessa människor har gett mig värdefulla kunskaper kring kommunikation. Idag blev de guld värda.

I ett tidigare inlägg kring afasi har jag skrivit:

”Generellt vid samtal med personer med nedsatt språklig förmåga gäller det att ha gott om tid. Ta gärna upp detta i samtalets början, så att ni båda är medvetna om förutsättningarna. På så sätt behöver pauser inte kännas pinsamma, och det kan öka tryggheten i samtalet.”

Brukaren kämpade hårt för att få fram sitt ärende, men det ville sig inte. Jag visade tydligt att jag var intresserad av att lyssna. Jag satte mig på huk, i nivå med brukaren som sitter i rullstol.  Jag sa att ”jag vill gärna hjälpa dig, men jag förstår inte vad det är du vill”. Jag gav gott om tid och väntade. Brukaren försökte verkligen, ända från tårna, men de yttranden som hördes kunde jag inte tyda. En utmaning!

Försökte skapa en otvungen atmosfär. Frågade om olika saker som det kunde tänkas handla om. Men nej, jag lyckades inte pricka in rätt ämne. Ledsagaren ringde upp en närstående för att få råd och uppslag, men den närstående var lika ovetande som vi.

Tyvärr var jag bokad för ett hembesök, så till slut blev jag tvungen att avbryta. Dessutom satt vi i korridoren, där det ideligen sprang folk förbi och var en massa slammer. Inte optimalt för att uppfatta en svag röst med otydlig artikulation.

Så jag följde rådet:

”Är det inte möjligt att ge kommunikationen gott om tid så kanske det är bättre att skjuta upp samtalet till ett annat tillfälle.”

Jag förklarade för brukaren att jag var tvungen att gå iväg. ”Men jag kan komma hem till din bostad senare i eftermiddag, så kan vi tala i lugn och ro. Är det OK?”

När jag kom dit ett par timmar senare, var det lika besvärligt för brukaren att prata. Men nu var det åtminstone lättare att uppfatta de ljud som kom över läpparna. Och brukaren var på sin egen hemmaplan. Det gav ett bättre utgångsläge, kände jag tydligt.

Brukaren ville till köket. Där låg ett block på bordet. Ledsagaren berättade att de hade köpt det idag. Ledsagaren hade skrivit ett datum överst på sidan. ”Men jag förstår inte vad det ska vara bra för”. Nu efteråt tänker jag att brukaren kanske ville att ledsagaren skulle skriva lite anteckningar om vad som hänt under dagen: vad de gjort, ätit, andra viktiga saker som hänt.

AlfabetBrukaren gjorde en ansats att ta pennan för att skriva. Ledsagaren berättade att brukaren inte klarar att hantera pennan eller skriva med den. Men jag lät brukaren försöka ändå. Det blev en liten, darrig teckning som blev starten på konversationen.

Jag tog pennan och blocket och skrev sedan hela alfabetet på en sida. Så pekade jag på bokstäver och frågade om det var den bokstaven ordet började på. Vi hade uppfattat ett ”V”. Ja, det stämde! Skrev V på en lapp och fortsatte. ”Vad är nästa bokstav? Ett I?”

VågSå fortsatte vi tills vi fick fram ordet VIKT . Jag insåg att brukaren ville väga sig. ”Jag är så glad att jag till slut förstod vad du menade!” sa jag till brukaren. ”Jag ska ordna så att du får väga dig”.

Det var en skön känsla att vi redde ut det hela, trots att det var motigt och tog sin tid. Och som jag uppfattade det var brukaren också nöjd över att vi kom till samförstånd. I mitt tidigare liv tror jag nog att jag hade värjt mig för en besvärlig situation som denna…

Om Mrs Olsson

Former factory worker, journalist, personal trainer and occupational therapist. This year I'm taking a break to catch up with myself...
Det här inlägget postades i Arbetsterapi och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.