Arbetsterapeuten rycker ut

telefonEn närstående med desperation i rösten lyckas krångla sig förbi växeln och landa i min lur, trots att telefontiden är över för länge sedan. En lång helg stundar och patienten tar sig inte ur sängen. Det är sent på eftermiddagen så det blir lite stressat i mitt sinne. Tyvärr fungerar hjärnan sämre då. Och jag blir fumlig. Försöker rappa på men det blir bara mer fel och tar längre tid.

Men kollegan backar upp med adress och karta, medan jag samlar ihop hjälpmedel och packar in i bagaget. Det regnar, förstås, men bilen är i alla fall tankad. Jag drar iväg. Efter en kilometer får jag vända om. Jag har glömt det viktigaste: elryggstödet till sängen. Klockan tickar på.

Jag hittar adressen något så när, men inte helt rätt på första försöket. Dundrar in med ett jourkit: två sorters toaförhöjning (fast och fristående), duschpall, en kasse förhöjningsklossar av olika format, sängryggstöd, stödbälte. Närstående är själaglad att någon alls kunde komma, men uppstressad av den besvärliga situationen. Patienten har ont och är inte på bästa humör.

LiljanSängen har standardbredd och smala ben, som skulle passa perfekt i Liljan förhöjningsklossar. Jag förklarar att ett sängryggstöd och klossar skulle underlätta uppresningen betydligt, men att jag inte kan montera så länge det ligger någon i sängen. Patienten vill helst inte röra sig ur fläcken eftersom det gör så ont. Gör ändå ett försök som misslyckas. På grund av smärtan får jag på inga villkor lov att hjälpa till vid uppresningen.

Medan jag ställer in höjden på övriga hjälpmedel klurar jag på problemet tillsammans med närstående som uttrycker sin oro i ord och kroppsspråk. Jag bestämmer mig till slut för att montera elryggstödet på en annan säng. Men den sängen går inte att sätta förhöjningsklossar på. Dessutom är den bredare än ryggstödet, så det får bli som det kan.  Naturligtvis sitter motorn på fel sida av ryggstödet och måste monteras om. Och jag ska med tåget.

saftNär jag ligger på knä under sängen och försöker dra åt ryggstödets spännremmar som krånglar, kommer närstående med förfriskningar, och undrar om jag vill ha. Nja, kanske inte just nu

Får fast ryggstödet tillräckligt för att det ska fungera (det måste ändå bytas ut mot ett bredare inom kort). Innan jag ger mig iväg går jag in till patienten och förhör mig om livet och krämporna. Sätter mig på huk vid sängen, visar intresse och lyssnar. Berättar om mina åtgärder och tanken med dem. Det slutar med att patienten självmant svingar (nåja!) sina ben över sängkanten, och med möda, stort besvär och mycket smärta tar sig upp i stående, helt på egen hand. Närstående blir så upprymd att jag får en klapp på ryggen i smyg.

Försiktigt tar vi oss gemensamt in till den andra sovplatsen. Patienten lägger sig och ser förvånansvärt nöjd och lättad ut. Jag går ut i köket och hämtar min ratade förfriskning – höjer glaset och får ett leende tillbaka när jag säger: Skål och hejdå!

braindrainPackar in det som inte gick åt och kör som en biltjuv alla milen tillbaka till kontoret. Väl där upptäcker jag att min ryggsäck nog står kvar i patientens tambur. Med alla papper om vem jag varit hos och personnummer, så att jag kan journalföra hembesöket ordentligt. Stress är förödande för minnet, varken kollegan eller jag kommer ihåg efternamnet.

tågGatuadressen är det enda som fastnat. Med den letar jag mig via Eniro fram till ett telefonnummer, så jag kan ringa och få uppgifterna igen. För att hinna med tåget måste jag få lift av kollegan. Pust!

Om Mrs Olsson

Former factory worker, journalist, personal trainer and occupational therapist. This year I'm taking a break to catch up with myself...
Det här inlägget postades i Arbetsterapi och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.