En gång för många år sedan, när jag genomgick en läkarundersökning inför att bli anställd på Volvo-fabriken, utbrast en doktor att: här måste vi ta ett EKG! när han lyssnade på mitt hjärta. Jag var helt oförberedd på dramatiken och började befara det värsta.
Sixten Jernberg vann 134 av de 363 lopp han deltog i 1952–1964. Här vid OS i Innsbruck 1964. (Photo credit: Wikipedia)
Blev lagd på bår med allehanda sladdar som skulle mäta hjärtverksamheten. Men det var visst ingen fara, även om det gick långsamt. Nästan i klass med Sixten Jernbergs (32 slag/min), sa doktorn. Och jag fick jobbet.
Så mitt hjärta slår i sakta mak. Så sakta att det ibland slår ett extra slag, därav doktorns reaktion. När jag sköter träningen brukar vilopulsen ligga på cirka 37 slag per minut när jag mäter på morgonen innan jag stått upp.
Fast i går var det värre än värst. När jag kom från en lång dag på jobbet bestämde jag mig för att träna ett spinningpass före fredagsmyset. Drog på tajts och pulsklocka, laddade vattenflaskan. Jag stod rakt upp och ned på golvet och satte igång pulsmätaren. Tog ett djupt andetag. Vilopulsen sjönk snabbt från 43 till 37. På stående fot…
Så frågan blir: är jag vältränad eller nära döden?
Ett tränat hjärta klarar att pumpa ut mer syrerikt blod per slag än ett otränat. Därför gör träning att vilopulsen sjunker. Läser ur Testhandbok av Per-Olof Åstrand (han med konditionstest på motionscykel):
”Med ”kondition till vardags” menas att träningen skall skapa en arbetsförmåga som väl täcker rutinarbetets krav. Begreppet kondition bör helst beteckna träningstillståndet för hjärtats och blodomloppets funktion. Det är således mera utnyttjat för en kvalitets- än en kvantitetsbedömning. Personen med den lägre prestationsförmågan kan således ha en bättre kondition än den som tack vare goda anlag och förutsättningar kan prestera mera.”
Den sista mening är intressant, tänker jag. Man kan ha bättre kondition än den som springer snabbare och förbi i spåret. Det handlar om vilken kapacitet mitt hjärta och blodomlopp har för att försörja min kropp och det arbete den ska göra.
Nu tror jag nog att jag vågar plocka fram min svarta t-shirt med texten VÄLTRÄNAD på. Har inte haft den på sedan jag ådrog mig missnöje från en karl i skidbacken i Riksgränsen. Han fnös och väste ”vältränad?” när jag passerade. Ja, jag såg väl knappast sådan ut.
Jag passade väl inte in på hans bild av hur man ska se ut när man är vältränad. Men allt är ju inte bara fråga om yta. Och att kunna springa en runda på 12 kilometer utan större men är väl i vart fall inte att vara otränad, tänker jag…
.
.
.
.
Olssons universum 