På vägen till andra sidan

bussförareBussförarna är stressade i semestertrafiken. Det är svettigt, sura miner, hetsig körning, och många pekpinnar till ovana resenärer. När jag ber föraren att öppna bakdörren för att släppa in lite syre och sänka temperaturen under färjeturen över fjorden, får jag obegripligt nog ett nej.

Själv har jag varit ledig alldeles för mycket för att längta efter semester. Att arbeta skänker större mening just nu.

liemannenIgår träffade jag en människa som fått beskedet att livet kan vara över i vilken sekund som helst. Jag kommer dit med en rullstol, och en mobil hygienstol till badrummet. Vi är goda vänner, så både samtalet och tystnaden förlöper helt naturligt.

”Jag tycker det ska bli intressant” säger han när jag frågar vad han tänker om sin situation. Och han menar tillvaron efter döden. ”Men innan dess?” säger jag. ”Är du rädd?”. Nej, inte alls, ingen ångest. Känner bara en överväldigande trötthet. ”Jag trodde aldrig att jag skulle bli så här gammal” säger han, som har sin fru på andra sidan sedan länge.

Vi håller varandra i handen innan jag går. ”Nu fick du jobba över för min skull” säger han, som vet att jag slutade för en halvtimma sedan. Men det var nog för min egen skull också, som jag tog god tid på mig. Det kändes meningsfullt.

Det är synd att busschaufförerna inte kommer hem från sin arbetsvecka med samma känsla.

Om Mrs Olsson

Former factory worker, journalist, personal trainer and occupational therapist. This year I'm taking a break to catch up with myself...
Det här inlägget postades i Arbetsterapi, Äldreomsorg, Åka kollektivt, Olsson filosoferar och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.