Gott bemötande är A & O

Läser i senaste numret av Tidskriften Arbetsterapeuten om ”framtidens patient”. En patient som är påläst, kunnig, och vill ha mer aktiv del i sin egen vård. Tydligen något som kan vara en utmaning för den som arbetat länge inom vården. Vården har ju länge präglats av ett patriarkaliskt förhållningssätt, det vill säga ett beskyddande expertvälde där patienten ska tiga och acceptera den vård som ges.

Ur artikeln:

– Att vara intresserad och lyssna på patienten är det bästa sättet att skapa ett förtroendefullt samarbete. Vårdpersonalen måste bli bättre på att bemöta patienterna, med så kallad social kompetens. Det är en pedagogisk utmaning att lyssna på patienten och skapa förtroende, att kunna förklara och få acceptans för en insats…

Som förhållandevis ny i vården har jag många gånger känt mig som en klant när jag inte haft kläm på rutiner och ”hur man gör”. Men efter ett halvår i hemtjänsten har jag förstått att jag har en mycket användbar kompetens: att skapa förtroende genom ett gott bemötande. Exempel:

En kväll skulle jag gå till en vårdtagare som inte är så glad över att få besök av ”nya”. Dessutom visade det sig att den som varit där på föregående besök hade glömt att hänga nyckeln i skåpet. Så jag blev tvungen att gå dit, ringa på dörren och ropa i brevlådan att hon skulle komma och öppna. Ingen bra start!

Jag såg redan på ansiktuttrycket att hon kände sig osäker och stressad av situationen. Så jag presenterade mig noga, visade min legitimation och berättade att den som besökt henne tidigare inte lämnat nyckeln. Så att hon skulle förstå varför jag ringde på.

Dessutom bekräftade jag hennes känsla. ”Jag har bara varit här en gång förut… Jag vet att du inte är så glad åt att  det kommer nya. Jag förstår om du tycker att det känns besvärligt.”

Samtidigt hade jag i förväg tagit reda på exakt vad jag skulle göra där, för att slippa ställa så många frågor. Därför kunde jag säga att: ”jag ska hjälpa dig med kvällsmaten och ge medicin.” Jag tänkte att på så sätt skulle hon kunna känna sig trygg med att jag visste vad jag höll på med.

Tyvärr hängde ju nyckeln till medicinskåpet på samma knippa som dörrnyckel… Ännu ett stressmoment för en åldrig människa. Men jag sa att jag nog skulle kunna ta mig in i skåpet ändå och fiskade upp en matkniv ur besticklådan. Samtidigt som jag mekade med detta berättade jag hur vi skulle göra med medicinen. Bara för att visa att jag hade situationen under kontroll. Hon vill ha det på ett speciellt sätt, vilket jag hade tagit reda på.

Dansk: Ecco-skoaftryk.

Foto: Wikipedia

När vi gjort kvällsmål och jag hade bäddat upp i sängkammaren fick jag påminna henne om att det var dags att dra av stödstrumporna. Jag komplimerade hennes inneskor, som såg sköna ut. Det visade sig vara mitt favoritmärke. Nu fick vårdtagaren tillfälle att bjuda mig på information. Var de var köpta och vad de kostade. Det ledde in på prat om andra inköp, och snart visade hon mig andra fynd ur sin garderob. Jag märkte att hon började känna sig bekväm med mig.

Nästa kväll var jag där igen. Nu flöt samtalet hur bra som helst och vi pratade på som väninnor. Jag behandlade henne som expert på sitt område, och hon fick utrymme att visa sin kompetens. Hon visade mig runt i lägenheten och berättade om vårdtagare som jag känner som flyttat från området. När jag gick sa hon: ”hoppas att du kommer tillbaka så att vi kan ses igen”. Vad glad jag blev åt det!

När jag tänker på dessa möten efteråt inser jag att någon sorts kompetens har jag ju. Att få vårdtagare att känna sig bekväma och trygga. En användbar kunskap: jag är redo att möta ”den nya patienten”.

Textens läsbarhetsindex är 29, vilket innebär att den klassificeras som mycket lättläst.

Om Mrs Olsson

Former factory worker, journalist, personal trainer and occupational therapist. This year I'm taking a break to catch up with myself...
Det här inlägget postades i Arbetsterapi, Äldreomsorg och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.