Juldagens sovmorgon ställdes in

Efter skinkmacka och öl efter jobbet sent julaftons kväll var siktet inställt på en skön sovmorgon. Men när juldagsmorgonen glimmade ringde telefonen…

”Har du lust att jobba?”, var naturligtvis frågan från Resursteamet. ”Nej, du! Jag var uppe i morse och tittade ut i snöovädret så kände jag att jag har jätte-olust att jobba idag.” Svarade jag helt sanningsenligt. Fast lite dåligt samvete fick jag när jag drog täcket över huvudet och somnade om.

Det dröjde cirka en kvart, sedan ringde en bedrövad arbetskamrat från hemtjänstgruppen och bönade och bad.”Det är kaos här”, sa hon. Så då var jag tvungen att slänga benen över sängkanten och ge mig ut.

snöbilDet var bara skottat på stora vägen. Snötäcket var 5-7 centimeter och under snön var det plaskvått. Klafs-klafs, lät det när jag pinnade på mot lokalen.

De hade förberett så fint med insatslista, nycklar och telefon som låg på bordet när jag kom. Bara att sätta sig i bilen och halka iväg. Hittade en p-lucka bakom en stor snöhög, lycka en sådan här dag. Det här området hade jag bara varit på en gång förut, så det var okända vårdtagare för min del.

frukostFörsta besöket var en frukost. Damen hade förberett så det var bara att koka kaffe och röra ihop gröten. Mitt i koket ringer telefonen. ”Tyvärr är det så att sjuksköterskorna måste ha bilen idag. Så du måste åka tillbaka och lämna den…”.

Så det blev att snabbt servera gröt och kaffe och ge sig av ut i halkan igen. ”Jag får komma tillbaka om en stund, och bädda och diska”, sa jag. ”Men det kan ta en stund för jag måste gå hela vägen från stan.” Så istället för sovmorgon blev det raska promenader i blötan…

bäddaHastade sedan vidare till andra besöket som också var en frukost med bäddning. Men även här väl förberett. Så vi fick tid att umgås lite och jag hann få ned blodtrycket en våning.

telefonstrulAlla vårdtagarbesök ska ”bokföras” i en telefon som man har med sig och visar för en röd prick i bostaden vid in- och utfart. Så det finns bevis för att jag varit där, och hur lång tid besöket varat. Men eftersom det var kaos idag och inget var som det skulle, så packade naturligtvis datorprogrammet i telefonen ihop och hängde sig.

På vägen till det tredje besöket började jag känna en stickande känsla på vänster sida av bröstet. Men det var varken kärlkramp eller infarkt: bara bygeln i behån som börjat titta ur tyget och riva mot skinnet!

”Du får dras med en vikarie idag”, sa jag på tredje stället. ”Jag blir nog tvungen och fråga om allt, tyvärr”. Men vi hjälpte varandra, och när jag gick sa damen att jag skött mig som ”en ordinarie”. Skönt!

Tågade i snösörjan hela vägen åter till lokalen och lämnade in alla nycklar och telefon. Djupdök i chokladasken som stod på bordet innan jag faxade mina arbetade timmar till Resursteamet.

Vägen hem var delvis skottad även på trottoarerna, men vissa sträckor fick jag gå på gatan. Tyvärr fattar inte alla bilister att snömodden skvätter lång väg när de har hög fart. Men jag hade ju inte bästa byxorna på mig, som tur var. Däremot borde jag ha tagit stövlar istället för mockadojor.

Nu tror jag att jag ska ta igen min uteblivna sovmorgon och sussa lite på maten. Men först efterrätt!

Textens läsbarhetsindex är 30, vilket innebär att den klassificeras som lättläst, skönlitteratur, populärtidningar (förklaring till LIX-värden).

Om Mrs Olsson

Former factory worker, journalist, personal trainer and occupational therapist. This year I'm taking a break to catch up with myself...
Det här inlägget postades i Äldreomsorg, Natur & väder och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.