Vimsar vidare i äldrevården

Alltså, det går inget bra för mig. Börjar misströsta om jag någonsin kommer att bli någon vidare arbetsterapeut. Idag har jag blivit räddad av en erfaren arbetskamrat ur en ”våt mardröm”. Hon är inte imponerad av min legitimation och tre år på universitet, det kan jag lova.

Skulle hjälpa en vårdtagare med morgonbestyren: hygien och frukost, stödstrumpor. Lätt som en plätt. Jojo. Det visade sig att benen kändes svaga, och det gjorde ont. Upp på sängkanten kom vi, men inte mer. Vi försökte flera gånger, och jag hämtade den mobila duschstolen och sa: ”du behöver bara ta ett enda steg och sätta dig här, så kör jag dig ut i badrummet”.

Nix. Modet tröt och smärtan var för besvärlig. ”Det går inte”.

Inkontinenshjälpmedlet* var rejält blött, så jag tänkte att ”det är bäst jag försöker byta det i alla fall, innan jag kallar hjälp. Det är ju inte så skoj att sitta i vätan. Jag inser nu att jag inte skulle ha gett mig in på det.

*Inkontinenshjälpmedel = blöja. Men vi fick lära oss under utbildningen att vi inte skulle använda det ordet när det handlar om vuxna människor.

Det fungerade naturligtvis inte. Det blev rena kalabaliken med sängkläder, blöjbyxor och den stackars vårdtagaren i en enda röra. Och innan jag hann få på ett torrt inkontinenshjälpmedel så var det ju sjöblött igen. Fast denna gången i sängen.

Till slut blev jag nödd och tvungen att få tag i någon snäll kollega som kunde bistå. Och vad händer? Min erfarna arbetskamrat säger till vårdtagaren att det är bara att resa sig upp och gå, eftersom ”du är alldeles för tung för att vi ska orka att lyfta dig”. Simsalabim, vårdtagaren kommer upp och går med rollatorn – ända ut i badrummet! Och står där hela tiden medan jag tvättar av! Utan att knota. Tvärtom, ganska glad, för det är inte skojigt att inte vara mobil.

Jag gissar att vårdtagaren inte litade på mig och därför inte vågade försöka. När känd personal med mera pondus kom blev det tryggare. Kände mig som en skrivbordsprodukt, typ.

Jag har sett många gånger hur det här med förflyttningar handlar mycket om psykologi. Därför behöver jag mer erfarenhet av att arbeta i äldreomsorgen. För att lära mig känna när ska jag godta ett nej, och när ska jag mana på den äldre att faktiskt försöka, fast det är besvärligt.

Att lära är att våga pröva… fast det tar på självförtroendet när det inte går som det var tänkt. Men imorgon ska jag göra ett nytt försök. För då ska vi dejta igen.

Textens läsbarhetsindex är 28, vilket innebär att den klassificeras som mycket lättläst (förklaring till LIX-värden).

Om Mrs Olsson

Former factory worker, journalist, personal trainer and occupational therapist. This year I'm taking a break to catch up with myself...
Det här inlägget postades i Arbetsterapi, Äldreomsorg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.