En helg i hemtjänstens tecken är just avslutad. Så är jag inne i trallen att känna mig som en klant igen. Det är inte någon större hjärngympa att raka någon, men har man aldrig gjort det förut så blir det lite valhänt. Borsta tänder har jag prövat tidigare, men det vill aldrig lyckats riktigt bra ändå. Troligen är det fler som inte är så värst haj på det för jag fiskade fram en stor köttfärskula ur gapet på en vårdtagare i morse. Så den var nog kvar från kvällen före.
Vilken ordning som är smartast att göra saker i, till exempel vid personlig hygien har jag inte heller riktigt tillägnat mig ännu. Det ska ju bli så smidigt som möjligt, både för vårdtagaren och ur arbetssynpunkt.
Och så alla detaljer som är olika hos var och en: inkontinenshjälpmedel av alla möjliga sorter, vad är nu fram och bak på dem? Kateterslangar får inte vikas, då blir det illa. Sänka sängen, eller var det höja? Kuddar här och där till skydd och stöd, grindar upp, inte vika in täcket hos en, eller vika ordentligt under madrassen hos en annan… gröten ska vara löskokt här, och tjockare på nästa ställe…
Oj, det var visst fel nyckel jag fick med mig. Tur att vårdtagaren är mobil och kan komma och öppna när jag ropar i brevinkastet!
”Du märker att jag inte är så van vid det här som de andra”, säger jag, och får ett jakande ansiktsuttryck till svar. Vårdtagaren är tålmodig och tar det hela med jämnmod, att få agera övningsobjekt. När jag tvättat, borstat tänder, krånglat på alla tröjärmar och äntligen fått sömmarna på rätt ställe får jag en klapp till tröst.
Inte alla vårdtagare är så pigga och sprudlande morgonpigga så här i novembermörkret. Det krävs list och tålamod för att lirka både en och annan ur sängen. Det går ju inte att tvinga någon, hemtjänst är helt frivilligt.
”Du kan väl följa med mig ut i köket och hålla mig lite sällskap?” ber jag hon som hellre vill ligga kvar och gona i sängvärmen. ”Du är underbar”, säger hon och ler när vi tågar tillsammans mot frukostbordet.
.
.
.
.
Olssons universum 