Arbetsterapeut ”under cover”

Har gått bredvid och blivit introducerad i hemvården som vårdbiträde. Tänkte att det kunde vara ett bra sätt att hålla kontakten med mitt nya yrke samtidigt som jag studerar, och dessutom tjäna en peng.

Och det är lärorikt att få hemvårdspersonalens perspektiv, eftersom de är en ständig samarbetspartner för en distriktsarbetsterapeut. Att få pröva själv ger insikter om att det stöter på svårigheter att arbeta ergonomiskt rätt i hemmiljö, där inga möbler eller möbleringar är anpassade för vårdarbete. Dessutom är det ju så att dagsformen hos vårdtagarna fluktuerar, och förutsättningarna kan snabbt förändras. Det som fungerade bra igår kan vara helt omöjligt idag.

Fick tillfälle att tjuvkika på en arbetsterapeut under ett arbetspass. Personalen tyckte det var väldigt kul att jag fanns med  lite ”under cover”. Frågan var om en vårdtagare med mycket stora svårigheter att förflytta sig ur sin säng var i behov av en höj- och sänkbar vårdsäng.

Arbetsterapeutens perspektiv i det här fallet, var att så långt möjligt behålla aktivitetsförmågan hos en individ som redan har mycket låg aktivitetsnivå, och tillbringar mycket av sin vardag i sängen. Farhågan är att om det blir ”bekvämt” för personalen att sköta personen i sängen,  så blir det ännu färre tillfällen till aktivitet för vårdtagaren.

Men personalens synpunkter på sin arbetsmiljö kändes också relevanta. De argumenterade väl för sin ståndpunkt: deras kroppar ska hålla hela arbetsdagen, hela arbetsveckan, året om. Det  känns i ryggen att behöva stå som en ostkrok och göra morgontoalett på en person som inte tar sig ur sängen på morgonen. Det blir påfrestande när de har fler än en vårdtagare med liknande svårigheter.

Så trots att vårdtagaren kom upp med hjälp av arbetsterapeut, rollator och vårdbälte och tågade ända ut i badrummet på darriga ben så blev naturligtvis beställning av en vårdsäng. Med reservation för att det ska bli täta uppföljningar av behovet.

När arbetsterapeuten gått undrade kollegorna förstås vad jag tyckte och hur jag skulle ha resonerat.

Mmm… svår balansgång att tillfredsställa båda parter. En människa i en vårdsäng förvandlas ju ännu mer till patient, både i omvärldens och sina egna ögon, tänker jag. Och det kan få effekter på beteendet hos alla inblandade. Att en dag när det blir lite besvärligt så ger man upp lite tidigare,  när det ändå inte är tvunget att komma ur sängen. Men jag vet inte. Hemvårdarna är måna om sina gamla, och vet att det är trevligare att få komma på toa, än att bli bytt på som en baby.

Jag gissar att jag nog hade gjort samma bedömning i det här fallet, efter att ha kollat med en mer erfaren kollega först.

Textens läsbarhetsindex är 41, vilket innebär att den klassificeras som medelsvår, normal tidningstext (lix.se).
< 30 Mycket lättläst, barnböcker
30 – 40 Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar
40 – 50 Medelsvår, normal tidningstext
50 – 60 Svår, normalt värde för officiella texter
> 60 Mycket svår, byråkratsvenska

Om Mrs Olsson

Former factory worker, journalist, and personal trainer. Now working as an occupational therapist.
Det här inlägget postades i Arbetsterapi, Äldreomsorg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.