Mitt fel att farbrorn fick gå

På bussen hem satt en äldre farbror med käpp. Han beklagade sig för föraren över att han blivit tvungen att gå nedför alla trapporna, eftersom hissen på äldreboendet var ur funktion när han skulle iväg. ”Ja”, sa jag när jag klev på, ”och det är mitt fel, ska du veta!”.  Så här gick det till:

Som följd av en kommunal nedskärning har man valt att göra sig av med hjälpmedelstekniker och arbetsterapibiträde, i stället för att säga upp legitimerad personal. Så numera måste arbetsterapeuter och sjukgymnaster själva tvätta och rekonditionera hjälpmedel som kommer i retur (de som ägs, och inte hyrs av Hjälpmedelscentralen).

Som ny och mindre erfaren på jobbet tar jag på mig uppdraget att ”diska” hjälpmedel. Så kan de ordinarie ägna sig åt viktigare ting, när vi är få som  jobbar under semesterveckorna.

Rekonditioneringen är ett rum i två avdelningar. En del med verkstad och reservdelar, och ett tvättrum med tvättmaskin, torktumlare, diskho med duschmunstycke, och ett höj- och sänkbart tvättkar med låg kant. I ett hörn samlar sig returnerade och avskrivna rullstolar, rollatorer, dynor, toastolar, sängklossar, kryckor, repstegar, lyftselar, madrasser, griptänger… Bara att hugga in när det börjar bli för svårt att ta sig förbi!

Alltså, storstövlar, plastförkläde och gummihandskar på. Duscha och tvätta med rengöringsmedel. Kolla över så att inte något är trasigt, eller läge att skrota. Dynfodral, vårdbälten och selar i 60-graders maskintvätt.

Tycker att det är ett ganska välkommet avbrott i all mental stress som det innebär att ha ett arbete med människor som handlar om att lösa problem. Dessutom känner jag mig ganska hemma i ”disken”: det liknar det diskrum som jag huserade i som ung, när jag jobbade i personalmatsalen på fönsterfabrik.

Varmvattnet, den fysiska aktiviteten och det trånga utrymmet gör att det blir ganska svettigt. Särskilt som det är mitt i juli. Dörren ut i korridoren har jag ställt på glänt — vilket inte hjälper stort — men resulterar i att alla förbipasserande med någon typ av fråga eller ärende tittar in och gör sitt problem till mitt. Men det är ju kul den gång man faktiskt lyckas hjälpa någon.

Här står jag i godan ro och fejar, när det börjar ringa i en klocka utanför i korridoren. ”Åh, nej, nu är det någon som har fastnat i hissen!”, tänker jag, och hoppas att jag ska slippa att engagera mig i det. Jag har precis spolat av golvet, rakat av allt vatten och börjar bli färdig att avsluta för dagen. Forsätter med mitt och tänker att larmet nog går till någon central. Men det vill inte sluta. Kanske bäst att gå ut och kolla? Folk kan ju få panik när de blir instängda i en hiss.

Mycket riktigt fungerar inte hissen. Men även mellandörrarna i den långa korridoren har slagit igen. Folk börja krylla ut i korridoren. Först då fattar jag att det är brandlarmet som ljuder! Herregud, ett helt äldreboende i fem våningar som brinner… Jag kan se katastrofen framför mig, med patienter i sängar som inte kan ta sig nedför alla trapporna.

Jag är glad att just denna arbetsplatsen har en så utmärkt vikarieintroduktion med checklista, där brandlarm ingår! Så jag vet precis vad som måste göras och vem som gör vad. Nu verkar det vara ett falsklarm, för ingen känner någon brandrök i hela huset, men vi går ändå till våra positioner utanför entrén och inväntar brandkåren.

Brandpersonal letar noga igenom alla våningsplan, men hittar varken rök eller eld. De tågar fram och åter i korridorerna i en halvtimme tillsammans med fastighetsskötare, medan larmet fortsätter att ringa. Ingenstans finns det någon detektor som har löst ut.

”Men vad är det här för ett utrymme?” frågar brandmannen när de kommer runt hörnet och ser den gläntade dörren till rekonditionering. Och jodå, när de undersöker verkstaden visar det sig att det var här det slagit larm. Det var jag som var den utlösande faktorn — i kombination med massor av fukt och bristen på ventilation.

Helt otroligt! Att vatten kan utlösa ett brandlarm. Kollegan går på om dålig arbetsmiljö, vilket de tydligen har klagat på tidigare. Men jag tycker mest synd om den stackars farbrorn som fick hanka sig nedför alla trapporna med sitt onda ben.

”Du kan skälla på mig”, sa jag till honom och berättade vad som hänt, innan jag gick för att sätta mig längre bak i bussen.

Textens läsbarhetsindex är 34, vilket innebär att den klassificeras som lättläst, skönlitteratur, populärtidningar.
< 30 Mycket lättläst, barnböcker
30 – 40 Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar
40 – 50 Medelsvår, normal tidningstext
50 – 60 Svår, normalt värde för officiella texter
> 60 Mycket svår, byråkratsvenska
Källa: lix.se

Om Mrs Olsson

Former factory worker, journalist, personal trainer and occupational therapist. This year I'm taking a break to catch up with myself...
Det här inlägget postades i Arbetsterapi och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.