Stort pådrag i kvarteret

Låg och ”hallade mig” på eftermiddagen. Loj lördag efter en hektisk vecka på jobbet. Regnet strilade, men det var varmt. Jag hade balkongdörren öppen. Men det pep så irriterande. Ungefär som när en lastbil backar. Mindes att det lät så igår också.

Så jag hasar upp och stänger balkongdörren och vädringsfönstret i köket. Men inte hjälper det. Det piper så förbaskat ändå. Det kommer inifrån huset. En brandvarnare?

Jag klär mig anständigt och smyger ut i trappuppgången för att lyssna av var ljudet kan komma ifrån. Det visar sig att det är från lägenheten mittemot min. Där som någon har skrapat bort namnet på brevlådan så att man inte kan läsa vem som bor där. Har inte sett eller hört någon gå in där sedan jag flyttade in.

Öppnar brevinkastet och kikar in. Sniffar efter röklukt. Det är skumt i lägenheten. Jag ser ett par skor i hallen. Ringer på dörren, fast jag vet att det är lönlöst. Har de inte hört brandvarnaren är det ingen risk att de hör dörrsignalen. Tänk om någon ligger död i lägenheten?

Men det luktar bara lite ostädat och unket — varken död eller brand. Fast det känns lite olustigt ändå. För säkerhets skull ringer jag Uddevallahems Trygghetsjour. Bara för att få diskutera mitt beslut med någon. Att det nog inte är någon fara.

Mannen som har jour den här helgen befinner sig någonstans där mottagningen för mobiltelefoni är dålig. Samtalet bryts och han hör inte vad jag säger. Men han ställer många frågor, och förhör sig om läget. Jag säger att skulle det börja lukta brandrök ringer jag 112 och går ut. Men annars är det lugnt. Ljudet är uthärdligt. Till slut enas vi om att inte göra något, och han bara noterar att jag har ringt.

Så jag stänger dörren mellan vardagsrum och hall för att slippa höra oljudet och öppnar balkongdörren igen. Tänker fortsätta att slumra lite i soffan. Plötsligt ljuder sirener och blåljus blinkar utanför på gatan. Två stora brandbilar kör in på gården. Någon annan har ringt 112.

Jag studsar ur soffan. Hör brandmän konferera nedanför. Denna gången struntar jag i att klä mig anständigt och kilar ut i trappan i mysklänningen. Tre stora karlar i full mundering — brandsäker rånarluva, hjälm, stövlar, komradio — kommer klampande uppför alla trappor till våning fem.

Så nu luktar det brandrök i trappan: deras kläder fullkomligt stinker! Men de är trevliga, och jag drar min story för dem också. De har någon slags apparat som kan känna av värme som de sticker ned i brevinkastet. Men det verkar lugnt: det brinner inte. Men de ska ringa bostadsbolaget som får gå in med huvudnyckel. Jag går in till mig igen.

Kanske tog brandvarnarens batterier tog slut, för en stund efter att brandmännen gett sig av blir det tyst.

Senare börjar det pipa infernaliskt igen. Kikar i dörrögat och ser att dörren är öppen. Hör Uddevallahems representant tala med någon där inne. Så han fick åka till stan i alla fall, den där jourhavande. Den unkna luften jag känt genom brevinkastet känns nu ända in genom mitt brevinkast. Oljudet tystnar snabbt igen och jag hör hur de kommer överens om att brandvarnaren ska bytas på måndag. Efter en stund hör jag hur grannen lämnar sin bostad och ger sig iväg.

”Mycket skrik för lite ull”, sa kärringen som klippte grisen. Fast jag funderar på hur mycket att detta kan ha kostat? Brandkårsutryckning med två bilar och en jourutryckning från bostadsbolaget är inte gratis.

Textens läsbarhetsindex är 27, vilket innebär att den klassificeras som mycket lättläst, barnböcker.
< 30 Mycket lättläst, barnböcker
30 – 40 Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar
40 – 50 Medelsvår, normal tidningstext
50 – 60 Svår, normalt värde för officiella texter
> 60 Mycket svår, byråkratsvenska
Källa: lix.se

Om Mrs Olsson

Former factory worker, journalist, personal trainer and occupational therapist. This year I'm taking a break to catch up with myself...
Det här inlägget postades i Uddevalla och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.