Olsson spanar och skvallrar

StamrenoI huset bredvid rivs, borras, sågas det. Och slängs: spisar och inredning ska ut, en container fylls med begagnade toastolar och handfat. Stamrenoveringen är inledd med dunder och brak. I huset mitt emot mitt. Själv ska jag inte flytta ut förrän i december.

Spisar och toaJag står bakom min gardin och spanar nyfiket på vad de gör. Man vill ju hålla sig informerad.

När jag upptäckte att de lämnat balkongdörrar öppna över natten blev jag lite bekymrad. Det är sagt att huset ska vara låst, och att vi ska kunna lämna kvar saker under renoveringen. Till exempel om man bor hos en bekant, och bara tar med sig det nödvändigaste.

Men eftersom området inte är inhägnat går det enkelt att ta sig in via byggnadsställningen, om balkongdörrar lämnas öppna.

Dagen efter såg jag att en balkongdörr och vardagsrumsfönster stod på vid gavel – klockan halv nio på kvällen, när alla hade gått hem. På första våningen. Där inne såg jag övertäckta möbler. Det var bara att kliva rakt in. Det lät jag bli, eftersom jag är en ordentlig människa. Men det finns ju andra figurer här i världen. Vem vet, de som får en kick av att sätta eld på bilar kanske skulle gilla att sätta fyr på ett höghus?

När jag gick till stan morgonen efter stod balkongdörr och fönster fortfarande öppna, så jag antar att det hade varit så hela natten. Då blev jag riktigt bekymrad. Så vill jag inte ha det när jag flyttar ut.

Så när jag sladdade förbi hyresvärdens kontor passade jag på och gå in, för att fråga om det ska vara på här viset. Fast jag kände mig lite obekväm: skvallertant, typ.

Men jag togs emot med stort allvar, och fick följa med projektledaren in på rummet. Han var mycket tacksam för mina iakttagelser, och skulle ta itu med byggets platschef på stående fot.

”De är jättebra att vi har ett par ögon på plats! Vi kan ju inte vara där jämnt”, sa han och lämnade sitt visitkort ifall det skulle dyka upp något mer

Så nu har jag avancerat till kvartersspion…

Publicerat i Om Olsson, Uddevalla | Märkt , , | 13 kommentarer

De där skorna gillade jag aldrig

Lilla fröken OlssonDet är fotodags för förstelabbarna på Sommarhems­skolan, i slutet av 1960-talet. Här sitter lilla fröken Olsson, i marinblå hemstickad olle, och oknuten sko.

Jag har aldrig gillat de där skorna. De måste ha varit ärvda, för jag tycker inte om modellen, och de kändes töntiga redan då. Särskilt den sydda kanten störde jag mig på.

När jag var liten bodde vi på Göteborgsvägen, bredvid Folkets hus. Det var småskalighetens tidevarv, med affär i varje kvarter. Farbröderna lyfte på hatten när de hälsade på damer de mötte. Det såg trevligt ut! Och tanterna hade hatt och handväska.

Bortanför Folkets hus fanns Ängöns korvkiosk. Jag är uppfödd på hemlagad husmankost: kött, fisk, fiskbullar och potatis. Men någon sällsynt gång fick man en peng att köpa korv och mos för.

trägaffelJag minns att jag hade köpt en bricka med mos och kokt korv. Det var inte många steg hem, så jag bar den i handen, oinpackad. På den tiden var besticket av trä, utan knivkant att skära med (Som jag minns var den var mera kurvig i formen, än den på bilden ovan).

Det blev något knas redan från början: jag tappade en redig mosklick, som landade rakt på tån. Sparkade lite med foten för att vifta av den, men den klibbade sig fast och skons kant gjorde att den låg stadigt. Och jag vågade inte böja mig ned och peta bort den, med risk att tappa hela korvekipaget som jag hade i handen.

Så lilla fröken Olsson blev tvungen att marschera hela vägen från korvlådan och hem med en stor klick potatismos på skon. Gud, sååå pinsamt, tyckte jag då.

Dokumentärfilm Uddevalla 1951-1960 (14:44 min)

Folkets husI början av filmen syns mina kvarter, med Folkets hus (överkant på bilden). Korvkiosken låg på sammaden här gatan i bildens vänsterkant. Översvämningar var ett höstligt nöje för oss barn. Ibland låg hela Söder under vatten. (http://digitaltmuseum.se/search?query=UMFL00033)

Publicerat i Om Olsson, Uddevalla | Märkt , , , , , , , , | 3 kommentarer

Försöker förlänga livet på min dator

DatorJag fick min nuvarande dator av X-mannen i god tid före min 50-årsdag. Tiden pinnar på: det är sex år sedan. Jag har försökt att sköta om den på bästa sätt: diskrensat, defragmenterat, uppgraderat till Windows 10, gjort en tune up, och Gud vet allt.

Den har tjänat mig väl. Varit sällskap, tidsfördriv och verktyg i bloggandet och i studier på distans. Men på senare tid har jag märkt av ålderstecken. Datorn går varm av alla processer, och fläkten får jobba hårt. Det börjar bli dags att fundera på att köpa nytt.

Det är jobbigt att byta, välja nytt – och jag är ju den sparsamma typen. Och just nu är jag utan inkomst, och utan jobb i sikte den närmaste tiden. Och datorn fungerar ju fortfarande…

Så jag mejlade Inets kundtjänst med frågan om det går att bygga ut arbetsminnet på just den här maskinen? Så att den orkar med.

Jag fick svar med vändande post, med en länk till rekommenderad produkt, för 450 kronor. Jag beställde genast, med betalning mot faktura. Visst är nätshopping bekvämt?

”Kan du tipsa om någon länk till en manual för hur jag ska göra?” skrev jag tillbaka till Mats, som var den som hjälpt mig. Jag har ju aldrig vågat skruva isär någon dator förut. Visst kunde han det!

Fast nu blev det inte riktigt så enkelt som jag hade föreställt mig.

SkruvmejslarMinnena landade i brevlådan snabbt som attan. Men jag hade inga skruvmejslar som var tillräckligt små för att skruva loss plattan undertill. Jag fick först trava till stan och konsultera hemmafixarens bästa kompis, Clas Ohlson, som hade ett litet set med sex mejslar för 49 kronor.

Med manualens hjälp var det inte så svårt att montera de nya minnena, som har dubbelt så stor kapacitet som de gamla. Jag var mäkta nöjd med min insats!

Men skärmen var svart när jag satte igång datorn. Hmpf…

Jag fick vackert sätta tillbaka de gamla minnena, och mejlade omgående till Mats, och undrade om han hade något tips nu?

MinneEfter att han hade fått ett foto på de gamla minnena, blev jag rekommenderad en ny produkt. Denna skulle finnas på lager i butiken på Torps köp­centrum. Så jag kunde åka dit och byta, skrev han.

Det kostar svett att vara snål… Tur att jag har periodkort på bussen och gott om tid.

Hampus fixade återköp och ny produkt, med lite hjälp av en kollega. Jag fick en 50-lapp tillbaka, för de nya minnena var billigare. Jag frågade snällt om jag kunde få låna en skruvmejsel. Jag tänkte inte lämna affären förrän jag var förvissad om att det fungerade!

GladJo, nu gick trotjänaren igång! Härligt!

Hittills har det fungerat över förväntan. Inget fläktsus, och god prestanda. 400 kronor och lite omak kostade det. Kanske överlever datorn ännu en termins distansstudier?

Publicerat i Ekonomi | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Photo challenge: I feel good!

For this week’s WordPress photo challenge, publish an image that means morning to you.

Vilopuls 2016-08-01Heartrate August 1.

Slowly beginning to recover from mental fatigue and serious lack of exercise.

Coming into former glory with the magical Maffetone-method.

I feel good!

 

Publicerat i Motion, Om Olsson | Märkt | 4 kommentarer

Farfars tavla – motiv från Fisketången

Svenolof EhrenHemma hos farfar och farmor i Kungshamn hängde en tavla i blått och grönt. Jag minns den väl. Som barn var jag inte särskilt förtjust i den. Den såg omodern ut, tyckte jag. Lite 1950-tals.

Men med åren förändrar man sin smak. Numera upplever jag ett tilltalande drag av nostalgi i tavlan och motivet, och en koppling till mina rötter och minnen från det saltstänkta, kustnära Bohuslän där jag tillbringade min barndoms somrar.

Olsson, Allan - liten

Allan Olsson.

När farfar dog hamnade tavlan hemma hos mina föräldrar. Och när jag flyttade tillbaka till Uddevalla i samband med min skilsmässa, så fick jag den i inflyttningspresent.

Tavlan har en signatur i blyersts: Svenolov Ehrén 56. Men ingen numrering, som grafiska tryck brukar ha (Konstupplysningen: Fusket med grafiska blad) . På baksidan står det skrivet med svag blyerts: Allan Olsson (farfar). Och under namnet: 29:-. Jag gissar det är vad affären tog för att rama in tavlan.

Jag visste ingenting om konstnären, så jag började forska.

Svenolov Ehrén (1927–2004) var en svensk grafiker, målare, scenograf och illustratör. Han skapade 69 frimärken och omkring 900 bokomslag. Han var gift med Åse Kleveland mellan 1972 och 1982.

Ehrén har gjort bilder från Stockholm, men även från Bohuslän. Bland annat denna från Smörstacken som i stilen liknar min farfars tavla >.

I Moderna museets samling av Ehrén-grafik finns ett motiv med namn ”Slipen, Fisketången”. Den visas inte i bild, men jag ger mig den på att det är den som föll min farfar i smaken. För det var just där han hade sin älskade fiskebod.

Jag undrar så hur bladet kom i min farfars ägo?

2016-08-06: Idag har jag fått svar på gåtan, via min farbror som är min vän på Facebook. Han skriver så här:

Sven-Olof Ehrén bodde hos Fanny och Allan cirka en månad sommaren 1955 (tror jag). Han gjorde en mapp med åtta träsnitt med motiv från Springet på Fisketången på uppdrag av KF. Att han kom att bo hos oss berodde på att Fannys bror Gustaf var en höjdare på KF. Jag har också kvar ett av träsnitten med Allans gamla sjöbod som motiv.

Källor
Wikipedia. Svenolof Ehrén
Stockholmskällan. Svenolle Ehréns stockholmsbilder. Hämtad 2016-05-29 från http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=9497
kenzdotse.wordpress.com. Svenolof Ehrén
Publicerat i Bohuslän, Om Olsson | Märkt , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Lite hej svejs i blåbärsskogen

Herr kantarellI förrgår bestämde jag mig för att gå en motionsrunda på det närbelägna spåret. Men jag tog för säkerhets skull med mig en bär­­burk och min nya ”svamp­kasse” (det vill säga en tvättpåse med ett nyckelband). Och lämpliga kläder för att tampas med fästingar och mygg.

Nej, den här säsongen behöver ingen gå lottlös ur skogen! Kantarellerna står här- och varstans – det är bara att trava runt. Fick ihop ett par, tre liter. Och blåbären var stora och satt tätt på de ställen jag gick förbi. Bestämde mig för att göra ännu en sittning dagen därpå, trots att frysen nu börjar bli proppfull med bär.

Så igår tänkte jag vika förmiddagen åt bärplock, och ta en sväng till modern efter lunch.

Blåbärsris

Skogen var tyst. Fåglarna har tystnat, och inga motionärer var ute så dags. Fridfullt. En fästing var det första tecknet på liv. Men det är den enda jag har sett på hela säsongen, vilket är ovanligt.

Jag brukar sitta och plocka på en upp- och nedvänd hink. Men det behövdes inte: hittade buskar som var så höga att jag kunde stå rak och plocka. Vilken lyx! Bären var stora och de satt så tätt att det gick i en rasande fart att plocka av.

När jag fyllt mina burkar var klockan bara tolv. Så jag tog vägen genom Ture dalar istället för att ta samma väg hem.

Berg i Ture dalarDen som har vandrat där vet att det är blockterräng med stora höjdskillnader. Jo, det finns stigar att gå på. Men en svamp­letare bör oförväget gå där andra inte går!

Det blev ett träningspass utan dess like (imorse var jag rent ledbruten i höftpartiet). Höga benlyft över stock och sten, nedhopp från avsatser där det inte fanns bra ställen att sätta fötterna, halvhängande i grenar där underlaget var halt. Trillade raklång i mossan när trötta fötter fastnade i grenar och rötter.

Till slut sa jag högt för mig själv, där jag stod på en klippavsats och grunnade på om jag skulle göra ett dödsföraktande hopp ned, eller klättra tillbaka upp: en tant i min ålder ska nog inte hålla på med sånt här…

Eller så ska hon det. If you don’t use it, you’ll loose it, resonerar jag.

#ettskräpomdagen 2016-08--04

Denna fick också följa med ur skogen. #ettskräpomdagen

I vart fall: tvättpåsen blev full med svamp, så det räckte till både mor och mig. Utanför mitt hus, där jag plockade av alla kantareller i lördags, hade det redan kommit upp nya, krispiga svampar igår. Nästan mitt på stigen. Ingen annan verkar gå där, så här års.

Det tog flera timmar att komma ur skogen. Det går ju inte att låta bli att plocka det man ser.

Klockan var nästan halv fem innan jag var hemma hos mor, med blåbär och rensade kantareller. Vi stekte ihop en gudomlig svampstuvning, med grädde och persilja. Syndade rejält – och lade den på rostat bröd. Tre skivor!

På tal om ålder: idag har jag tagit reda på att man kan få studiemedel till och med det år man fyller 56. Snacka om skolmogen! Så jag har sökt. För jag ska gå två högskolekurser på distans i höst, om inte drömjobbet dyker upp.

Publicerat i Natur & väder, Uddevalla | Märkt , , , , , , | 7 kommentarer

Han kallas hingst, hon får heta dörrmatta

För många år sedan, när jag jobbade som journalist i Västerås, satte jag en gång en rubrik som orsakade stort rabalder. Artikeln handlade om en rättegång, där en kvinna berättade att hon hade hållits fången som sexslav i en lägenhet. Men den tilltalade, en man, menade att hon var där frivilligt och hade arbetat som prostituerad.

Tyvärr är ordet prostituerad inte så rubrikvänligt. Det har för många bokstäver och tar för stor plats. En rubrik överst på en sida skulle bara ha en rad, och bokstäverna skulle vara minst 60 punkter, var regeln då.

Så i samråd med nattchefen satte jag rubriken: ”Var hon slav eller hora?”. Sant, relevant, lockande till läsning samt kort och koncist. Tyckte vi.

Rektorer, lärare och elever gick i taket. Skolorna hade vid den tiden jobbat hårt med att få eleverna att inte använda det kränkande H-ordet i dagligt tal. Och så stod det tryckt i tidningen! Ur deras synvinkel var det väl inte så lyckat.

FörföraLyssnar en kväll på P1:s Skolministeriet där dagens unga killar berättar att de kallar tjejer för hora eller orre för att kränka. Normen är att en tjej som har haft många killar är en dålig tjej. Och tjejerna känner sig kränkta och nedvärderade. För ingen vill vara en slampa. Varför får inte flickor göra det som pojkar tillåts, tänker jag? Varför måste de skämmas, när killarna får vara stolta över att de fått många tjejer ”på fall”?

För en man får ha många partner, säger killen i programmet, det är skillnad. Det stör mig stort att det urgamla H-ordet än idag kan användas för att styra kvinnors beteende.

Skällsorden visar på oönskade beteenden

Har roat mig med att läsa en bok om skällsord. Skällsorden avslöjar de värderingar och attityder som finns i ett samhälle eller en kultur. Ofta handlar skällsord om egenskaper eller beteenden som inte accepteras eller inte är önskvärda.

BokFörfattaren har jämfört skällsord från medeltiden och framåt för att hitta stereotyper kring manligt och kvinnligt. Stereotyper är generaliseringar av de egenskaper som utmärker en viss grupp. Till exempel att norrlänningar är tystlåtna, smålänningar snåla, och att blondiner är korkade.

Bokens titel Den liderliga kvinnan och den omanlige mannen (av Margareta Svahn) ger en fingervisning om vilka egenskaper som genom tiderna genererat många skällsord.

Manligt värderas högre än kvinnligt

Kön är inte bara ett biologiskt faktum. Kön skapas även av de förväntningar som finns på hur kvinnor och män ska vara och bete sig. Författaren skriver:

”På så vis kommer kvinnligt och manligt att hänvisa till strukturer av samhälleliga normer, regler och ideologier som uttrycker föreställningar om de båda könen.”

”Till konstruktionen av kön hör/…/att föreställningarna om manligt och kvinnligt är hierarkiskt ordnade. Det som anses manligt är högre värderat än det som anses kvinnligt.”

Enligt boken används skällsord för att ladda ur sig ilska och frustration. Till exempel när man grälar. Det är ett alternativ till fysiskt våld, och kan användas för att psyka och få motståndaren ur balans. På det sättet blir skällsorden också ett sätt att utöva makt och kontroll. En överordnad grupp kan använda skällsord för att trycka ned en underordnad grupp eller person: till exempel kvinnor, invandrare, homosexuella.

Flickor ska vara tysta, snälla och säga nej…

Tänkvärt är att det finns fyra gånger så många ord för att beskriva en kvinna med många sexuella kontakter, som en man med samma beteende, enligt bokens författare.

Det pekar på att det finns olika normer för kvinnor och män när det gäller sexlivet. Hon får starkt nedvärderande benämningar som vandringspris, madrass eller kommunalhål, medan häradsbetäckare, Casanova eller don Juan visar att domen inte faller lika hård över den manlige förföraren. Att vara viril är snarare en uttryck för manlighet.

Även kvinnor som tar plats eller visar ilska får många nedsättande benämningar, medan arga män inte utmärker sig alls i statistiken över skällsord.

Slutsatsen blir att det ses som mer normalt att en karl visar aggression, medan kvinnor förväntas vara snälla, timida och bör lägga band på upprörda känslor. Annars får hon heta mensmonster, satmara eller ampernos.

..medan män ska vara macho

En man får däremot inte visa prov på bristande manlighet eller ha karaktärsegenskaper som anses feminina. Då är han en plyschpitt och sillmjölke. En man som underordnar sig en kvinna är en toffelhjälte eller morsgris. Och att vara stjärtgosse i ett homosexuellt förhållande är sämre ändå…

Kärlek 1Författaren till boken skriver att skällsorden tydliggör de föreställningar som finns om hur en man eller en kvinna förväntas vara. De har en mycket lång tradition. Att förstå att det handlar om stereotyper är viktigt. De är grova generaliseringar utifrån förlegade normer som stämmer dåligt med livet i ett modernt samhälle.

Med den vetskapen kan en man som stannar hemma med sitt barn välja att inte ta åt sig när han får heta velourpappa. Och kvinnan med ett aktivt sexliv kan ge fingret år tillmälet 25 öres-brud. Och du och jag kan fundera över varför vi väljer att använda ord som skräcködla, rumpnisse, klimakteriekärring eller Viklund?

Fler skällsord:

Ordlista över 300 danska och 300 svenska moderna skällsord (insamlade från danska och svenska diskussionssajter 30/11 – 9/12 2007)
Boken ”Svenska Invektiv” som utkom i sju upplagor 1963-1965 på Bokfenix Förlag i Uppsala
Olssons universum – Skällsord i Bohuslän
Publicerat i Språk & skrivande | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar