Och plötslig skiner solen som om den hade betalt. Alltid en tröst i dessa märkliga dagar fyllda av pandemi. Jag känner mig frisk, än så länge. Tvättar händerna med täta mellanrum och är lika osocial som vanligt.
Fast på fredagens hemresa med buss från jobbet satt kollegan och jag och jagade upp oss över en man som satt och snörvlade och hostade. Bussen som går mellan de två sjukhusen i mitt område har säten åt båda håll, precis som på tåget. Han satt i främre halvan av fordonet, vänd mot oss. Vi satt för all del på betryggande avstånd, i bakre delen av bussen. Men karln såg ut som att han hade feber (hans ressällskap kände honom på pannan), och den bistra rynkan i pannan skvallrade tydligt om att han inte mådde väl.
Han hade varit på sjukhuset men blivit hemskickad. Vi spekulerade över hans diagnos. Han borde inte ha suttit där, men har man ingen bil så är ju kollektivtrafik enda möjligheten.
Hosthygien ha
de han inte en susning om, hostade i handen och tog i handtagen på sätet framför sig.
Vi bestämde oss för att hasta av bussen så fort den stannade vid ändhållplats, så vi slapp närkontakt eller riskera att ta i något räcke som han hållit i.
I övrigt lyckades jag åter sjabbla till det här med sommartiden. Det har hänt att jag kommit en timma för tidigt till jobbet, även om det är länge sedan. Men igår var jag noga med att ställa om klockorna, eftersom jag skulle upp i tvättstugan i ottan.
Jag vaknade strax innan fem, och satte på klockradion för att höra nyheterna. Påannonsören sa att klockan var fyra. Oj, tänkte jag, nu sa hon allt galet. Nyhetsreportern avslutade sedan med att säga att ”och nu har vi gått över i sommartid”.
Jag tolkade det som ett tillrättaläggande av hallåans misstag. Men efter nyheterna återkom hon och började prata om ett program som skulle börja ”om fyra timmar”, alltså klockan åtta. Då började jag ana oråd.
Det visade sig att min klockradio flyttar fram tiden själv. Så när jag hade ställt om den manuellt så blev det helt fel. Så istället för att vakna halv sex har jag varit vaken sedan fyra i morse. Tröttsamt.
Dessutom: tvättstugan var mer ostädad än vanligt när jag kom ned. Massor av damm, och det knastrade av sand under foppa-tofflorna. Men jag gjorde min hyresgästliga plikt och snyggade till med bravur.
Som bonus samlade jag ihop alla tomma sköljmedelsflaskor som ingen orkat gå ut i soprummet med. Och där hittade jag 15 pantburkar i metallbingen som jag helt ogenerat fiskade upp med en sopskyffel och tog med hem.
.
.
.
.
.
